C fick en ledig eftermiddag igår och jag gick till lagårn. Men tyvärr fick jag ringa ut han nästan på en gång. Kossan 418 hade fläkt sig! Jättelängesedan vi hade någon fläkning, vilket vi är himla glada för, men nu hade det hänt. Hon låg i alla fall i ett bås och inte i skrapgången som tur var. En fläkning innebär att de har ramlat eller halkat och bakbenen har fläkts åt varsitt håll. De har gått ner i splitt helt enkelt. Vilket inte alls är en så naturlig possition för en stel, tung ko… Det kan bli så illa att hon får såna invärtes skador, blödningar att hon inte kan ställa sig upp igen och man måste ta bort dom.
Ännu en gång var lilltraktorn ett fantastiskt hjälpmedel. Vi bökade in en stropp (ett band) under henne och lyfte upp bakdelen med traktorn. Satt ett fläkband mellan hennes ben så det inte ska hända igen och fick henne sen att ställa sig på benen. Och en sån otrolig lättnad att hon kunde stå på benen och gick även själv in i en box. Pju!
Sen kunde jag börja mjölka. Klockan var åtta när jag kom in. Mat och lite soffmys innan sängen.
Imorse var vi upp båda två igen. Många plusgrader ute, nästan tvåsiffrigt! Det tackar och bockar vi för såhär i November. Vintern hinner komma ändå så det kan gärna få vara milt så länge som möjligt. En ny kalv har kommit under under natten. En kossa som vi väntat på som gått över 9 dagar. Förväntade oss att det skulle bli en tjur då men inte då, en stor, fin kviga! Herregud nu får det varar nog med kvigor! Vi har inte plats! Håller det på såhär så kommer det bli rekord i kvigor på ett år.
Nu är det frukostdags och förhoppningsvis kommer ett samtal att utgödslingsmotorn är påväg. Då ska skraporna in igen idag.
Nu är det stopp. Nu kan jag inte slinka igenom mellan småpelarna på foderbordet längre. Magen är ivägen! Så nu får jag klättra över. 
Mitt liv som bonde 