För sex månader sedan vaknade jag upp på BB med en bäbis bredvid mig. Min, alldeles egna bäbis. Den dagen och den känslan kommer jag aldrig att glömma. För stort att förstå. Han som legat och växt, blivit en hel, frisk liten människa i min mage i nio månader ligger helt plötsligt här bredvid mig.
Och sedan dess har det här med att älska fått en helt ny betydelse. Det gör liksom lite ont i kroppen, som att hjärtat inte är stort nog. Mammahjärtat.
Älskade unge, igår blev du hela sex månader. De bästa halvåret i vårt liv. Mamma och pappa älskar dig!
En gláskit med myssen på sné i sin fina gåstol. Än så länge går det bara baklänges, handen på växelspaken och tuten i munnen.
Efter en lite loppisrunda med några få men fina fynd snodde mamman ihop en kaka. Vi åkte och åt med belgarna och som efterrätt blev det kaffe och tårta hemma.
Såklart att halvåringen skulle firas!
Gammelmormor hade stickat massor av tjocksockar! Från små till flera-år-stora. Så himla bra och så otroligt fina! Tack säger Lilla P!
Imorse var jag upp och mjölkade. Jag och bäbisen har tagit det lugnt på soffan en stund och nu ska vi ut och göra lite nytta. Pappan är ute och slår. Till slut ger vi upp och chansar på att ta det överväxta gräset, till kvigor och sinkor. Det regnar ju tusan hela tiden! Vi behöver ju ett par dagar i sträck utan nederbörd men det verkar inte bli så, så vi kör nu, vi måste få in gräset!
Ha det fint så länge!
Mitt liv som bonde 