Nu är det nära. En jobbig dag.

Alltså vilken dag.
Och då menar jag inte den fantastiska solen. Den har vi inte alls kunnat njuta av. Jag klev upp imorse och mjölkade och kl. 07 lastades ett gäng kor på slaktbilen. Bilen hade sovit på gården inatt för igårvkväll kom han nämligen med ett gäng nya småtjejer. Efter en helt galet stressig dag igår kunde vi till slut välkomna de nya på kvällen. Små söta, kompakta lurvbollar. Just då kändes det superroligt att ta emot de nya gårdsmedlemmarna men idag har hjärtesorgen haft övertag.
Efter att slaktkorna åkt lastades nästa gäng. Ett till gäng till grannbonden. En storfavorit gick på vagnen och där brast det. Efter det har tårarna strömmat och bränt bakom ögonen hela dagen. Det är den bilden jag har sett framför mig. Att den dagen vi lägger ner ser jag henne gå på bilen. Det gör ont. Man får ju försöka se det positivt, att hon är såld till liv och inte slakt och att hon är nära. Men ändå. Det är ju mina kor! Det är inte jag som kommer att mjölka, ha koll, bestämma tjur osv längre.

Redo att åka från gården…

C körde traktorn och jag och Lilla P tog bilen. Vi ville ju vara med när de kom till sitt nya hem.
Allt gick jättebra med transporten och installningen så det var ju också skönt.

Lilla P tycker kossorna är helkul! Jag är glad att vi kommer att ha djur på gården, även fast det inte är mjölkkor så växer han upp bland kor och djur. Något jag värderar högt och något som jag alltid har drömt och hoppas på.

Och nu sitter jag här, har precis nattat en Liten lite tidigare än vanligt då han är febrig. Den här tiden ska mjölkpumpen gå men ikväll är den tyst. Första gången vi hoppar över en hel mjölkning. Det är några kvar i lagårn men det kommer att räcka med en mjölkning om dagen nu. Det känns så himla konstigt och jättesnart behövs det inte alls. Då är pumpen tyst för gott.
Å nu bränner tårarna igen. Jäkla skit vad arg jag är! Vi VILL inte det här! Att det ska vara så jäkla omöjligt att få betalt för det vi gör?! Att producera livsmedel! Men istället blir det såhär. Att vi måste ge upp nånting vi älskar. Vi vet ju att det här är det rätta och enda beslutet för oss. Men att det är det rätta betyder inte att det blir lättare.

C är ute och grejar. Ja har ingen lust till nånting. Har gosat med min feberunge och lagat mat till han och oss. Men speciellt hungrig är jag inte heller.

Det blir väl lättare. Vi har en till dag att se som riktigt tung och det är den dagen vi mjölkar för absolut sista gången. Och när det blir vet jag inte. Det kan vara fyra dagar eller två veckor men att den är nära, det vet vi.