Kategori: Bondelivet

Det är helt otroligt vilken uppmärksamhet vårat beslut om att lägga ner mjölkproduktionen har fått! Igår hade vi fullt upp med telefonensmatal från massor av tidningar, radio och tv.

Det är jättebra att det här får så mycket uppmärksamhet. Vi är inte de första och långt ifrån det sista. Men blir det en sån här uppståndelse så kanske någon, någonstans, någongång får upp ögonen och ser att detta är totalt ohållbart. Att vi snart inte har någon som producerar mjölkprodukter till Sveriges befolkning.

Vi känner inte att detta är något nederlag. Vi har kämpat och kämpat för det här men till slut tar det stopp, man orkar inte hur länge som helst med motgång på motgång.  Konstigt känns det och sorgligt, men den känslan som är störst är förbannad. Jag är så arg att det ser ut såhär! Att vi går på knän och kotor när vi försöker göra nånting bra för Sveriges befolkning! Producera bra och hållbar mat till er alla! Och dessutom få hålla på med det vi älskar, vår passion. Men det går inte.

Vi kommer inte att bomma igen helt. Vi lägger om till kött. Planen är att sluta mjölka så snabbt som möjligt, sinlägga korna och så får de vara början till vår köttbesättning. Detta är en övergång som säkert kommer att bli jättetuff och sedan står vi inför en ny grej. Köttproduktion. Det är långt ifrån mjölk och vi har ingen aning om hur man gör! Men vi ser detta som en ny utmaning. Att sätta oss in i detta och försöka få detta att rulla. Det är inget vi kan försörja oss helt på men som eventuellt gör att vi kan bo kvar på gården. Tanken är väl sedan C kan köra ute mera på sommaren och ha snöröjning på vintern och att jag tar jobb utanför gården.

Det känns så konstigt, att över en natt inte längre se på den framtid man titta på så länge. Att vi nu inte har någon aning om hur den kommer att se ut. Men vi får börja bygga på den nya och den blir nog bra den med.

Jag vill säga tusen stora TACK till alla er som lämnat så fantastiskt fina, förstående och peppade kommentarer både här, på fejjan och Instagram. Jag blir rörd och tårögd när jag läser era fina ord. Tyvärr så  kan jag inte svara på alla så jag svara på er allas här nu. Ni är så stöttande och bra! Tack!

”Kämpa på!”, det har vi hört länge av er alla och peppade kommentarer från både höger och vänster. Det har vi också sagt till oss själva och det har vi gjort. Det har varit ett ständigt kämpade i snart fem år. Att det är kämpigt det är ingen nyhet. Alla bönder kämpar mer eller mindre. Alla (ja nu vågar jag nästan säga alla) har ett mer eller mindre hårt pressat ekonomiskt läge. Alla har vi olika förutsättningar. Hur mycket djur vi har, anställda, mark och skick på ladugård och maskiner. Vi är en av de som har en lagård som är slut. Där det krånglar mer eller mindre jämt. speciellt vintertid såklart i kylan. Ni som har följt mig under dessa år vet hur mycket vi har kämpat. Att det känns tungt och hopplöst en sväng där under kalla mörka vinterdagar men att hoppet kommer åter med vår och värme.
Men nu har vi kämpat klart. Vi orkar inte mer. Vi har jobbat på snudd in i den där berömda väggen. Det är stopp, kropparna börjar visa signaler på att det gått för långt, hos oss båda.
Vi har varit i ett dilemma ett tag; inte en vinter till i denna lagård. Antingen bygger vi en ny eller så lägger vi ner. Och det beslutet har vi måsta fattat snabbt nu när det blev som det blev, det tog stopp. Vi har tagit fram ritningar och offerter på ett nytt bygge, med en robot. Rena drömmen! Tänk att få ha en fin och hel lagård, som vi varit med och ritat, precis som vi vill ha det! Men.Det är svårt att få ihop en realistisk kalkyl i detta ekonomiska läge. Vi får inte ihop det.

Så det har lutat åt ett håll något mer. Och så fick vi beskedet igår -10 öre till. Det var som ett tecken och beslutet blev lättare att fatta. Vi lägger ner mjölkproduktionen.
Det gör ont samtidigt som att det känns som att en sten fallit från våra axlar och vi kan andas igen. Vi vill ju det här, vi brinner för djuren och för att producera högklassig mjölk. Men man kan inte hålla på med nånting som knappt går ihop och samtidigt som gör att vi jobbar ihjäl oss. Det är inte värt det. Hälsan och familjen går först, så är det bara. För vi är ju faktiskt en familj nu och Lilla P är det dyrbaraste vi har och han går före korna. Innan kunde vi vara ute hela dagen och jobba in på sena kvällen men det går inte nu. Nu har vi världens finaste unge att ta hand om på dagarna. Och i vår lagård krävs det så himla mycket av oss och vi kan inte ge både lagård och Liten 110%, som båda kräver. Det är ganska uppenbart att brassa på på 220% dag ut och dag in ja det funkar inte i längden och det var det som sa stopp nu.
Mitt hjärta blöder samtidigt som lättnaden är stor. Denna känsla är så otroligt konstig att jag inte vet vad jag faktiskt känner. Men det är väl kanske inte så konstigt.

Så är det i alla fall. Och jag kan bara ana hur många gårdar det är nu som har det riktigt jobbigt, där den här 10 öringen kanske är skillnad på liv och död för en gård. Jag är rädd att det är många som stryker med nu. Och att vi är en av dom har jag inte fattat än…

Hej hörrni. Nu skriver jag några bokstäver här.
Vi har haft en dötuff vecka. Vi är i botten. Det här går inte. Vi håller på att gå under båda två, den här lagårn tar kol på oss totalt. C fick åka in med ambulans akut förra veckan. Och jag ligger på en skör tråd som kan gå av när som helst.
Det är inte värt det längre. Vi jobbar ihjäl oss. Och för vad? Just nu står vi bara och trampar vatten. Allt är bara en paniklösning, vi kommer ingenstans, utvecklas inte.

Vi har ett stort, livsavgörande beslut att fatta nu inom några dagar.
Det svåraste någonsin.
Och nu på morgonen fick vi besked om att mjölkpriset sänks med 10 öre, igen…

Vi älskar det här, det gör vi. Det är ju detta vi vill hålla på med. Men när det inte går? När vi själva och familjen blir lidande? När

Det är makalöst. Hur länge ska vi orka det här? För vem? För vad gör vi detta?

Det som nästan kändes som att det var rätt så i bottenläge innan men nej då, mer kan hända!

Måttet är ganska rågat nu, ja det rinner nog över lite på ena kanten…

Det räcker så för ikväll, godnatt.