Mitt liv som bonde

Kan vi prata om det här med Kalljäst bröd. Hur kan jag inte ha gjort det tidigare?? Det är ju för sjutton precis ett Paulina-bröd! Snabbt och enkelt!

Jag köpte inget bröd på affärn igår för att jag skulle baka hemma tänkte jag och vips så var dagen slut… Visste att barnen skulle önska havrefras till frukost när det varit gröt hela veckan och då med ett mjukt bröd till. Kom på det här med över-natten-deg och började googla. Oj så det lockade också att få äta varmt, nybakad bröd på morgonen.

Så igårkväll halv tolv gjorde jag degen och såhär enkelt är det!:

• 1/2 paket jäst
• 5dl kallt vatten
• 1msk honung (jag tog sirap!)
• 1msk olivolja
• 2tsk salt
• 12dl rågsikt (tog vetemjöl!)

Rör ut jästen i det kalla vattnet tills det löst sig. Tillsätt det övriga ingredienserna och rör ihop med slev i en bunke.

Typ gjort på 5min. En bakhandduk över och in i kylen. Gå och lägg dig.

Vakna och sätt ugnen på 225g.

Stöp ut degen på ett mjölat bakbord, knåda inte, bara en sån sak! Skär i bitar så stora frallor du vill ha och lägg dom på en plåt med bakplåtspapper och skjuts in i ugnen!

Det beror nu på hur stora frallor du gjort hur långt tid de tar i ugnen men mellan 12-20 min typ.

Så himla smidigt! Idag har jag köpt rågsikt så det provar jag nästa gång! Typ ikväll för dessa gick åt som smör!

Så har du jäst hemma är det bara att köra! Ikväll, en fredag. Trött efter veckan kanse men när det krävs minimalt med arbetsinsats när man är som segast så kan man få ihop det ändå! För visst är det lite lockande att äta nybakat bröd till frukost imorgonbitti?

Trevlig helg hörrni!

Då var vi mitt i veckan.

Barnen var på förskolan på måndagen. C hade en hemmadag och vi jobbade på här hemma. Det kördes balar till djuren ute på betena och jag kollade och gick igenom lite djur för att kunna göra en slaktlista.

Jag hade såklart sällskap av en god vän där på betet. Hon som kör bort de andra korna om jag står och kliar någon annan. Hon blir lite svartsjuk min Lovis! Så gulligt att hjärtat smälter lite.

Från att ha en ko i knät på utejobb har man en kattunge på innejobb. Listor görs och i år ska vi även skicka iväg årets kalvar till liv. Alltså när de är sex månader förmedlas de vidare till andra uppfödare som föder upp dom till stora djur.

Vi har ju alltid haft lite svårt det här med att ha en plan när det gäller denna dikoproduktion. Vilken plan och strategi ska man gå på? Vi har väl känt oss lite vilsna och inte satt oss in i detta till 110%. Det tar ju ett tag också att bygga upp en besättning innan man kan börja skicka djur på slakt. Och så vill man ju behålla de finaste djuren, samtidigt som det är dom man får mest för på slakteriet. Skicka livkalvar eller föda upp själv? Tjurar, stutar eller inga handjur? Svårt! Och som sagt detta har vi ju kommit fram till inte passar oss riktigt, vi har inte intresset för att faktiskt räkna på och ta alla de här besluten.

Jag fick frågan också hur det gått att ha mjölkkorna med i dikoproduktionen. Inte så bra. Vi hade ju ett gäng med oss efter att vi slutade mjölka men de försvann en efter en ganska snabbt. De pallar inte detta liv. Det man tänker ska vara som en dröm. Få gå med en kalv i ett halvår och sen gå dräktig och sin i lugn och ro innan nästa kalv kommer. Men sanningen är att det bara blir skinn och ben av dessa damer när de diar sina kalvar. Det tar mer energi att ta hand om en kalv än att producera 35-45 liter mjölk om dagen utan kalv! Är det trotsålder och barnuppfostran som suger ut det där extra kanske..! Skämt åsido så har det väl lite med maten att göra också. De kräver mer energi eftersom att de inte har så mycket reserver som en köttras-ko har. De behöver bättre kvalitet för att energiförsörja sig och det är svårt att ge den specialkosten i en grupp djur. Vi har nu bara två rena mjölkkor kvar och de ska inte betäckas förrän att vi vet när det blir ett bygge så de kan få förutsättningarna att klara det bättre. För visst skulle det vara såå häftigt om det fick vara med i omställningen tillbaka!? Sen har vi ju Lovis också som har en pappa som är Brown Swiss och jag tänker att det är en orsak till att hon klarar detta liv lite bättre. Då det är en ras med lite mer kött i sig.

Tänkte skriva lite mer om gårdagen och dagen också men som vanligt springer orden iväg när jag väl börjar skriva om något så vi tar en sak i taget. Hörs snart igen då!

I helgen har vi haft C hemma och uppdraget dessa dagar har varit att skilja bort tjurarna från korna. Eftersom att vi börjat med lite schaktning så fick börja med att göra en ny provisorisk drivgång från betet in till lagårn.

Alla var såklart involverade i arbetet.

Flytt av ett ekipage som stod i vägen var väldigt intressant tyckte gänget.

Sen var det dags att ta in alla i lagårn. Det gick bra förutom att två fick för sig att krypa under tråden (som det visst inte blev någon ström på) men de kom in igen, tjuren delades bort inne i lagårn och resten fick gå ut igen. Så himla smidigt att göra såhär när vi skiljer djur eller sorterar. Ta in alla och gör sorteringen där. Så värt det!

Stortjuren såg himla sur ut dock! Han börjar även att inte bete sig bra så han kommer vi att skicka på slakt i höst. Lynniga tjurar ska man INTE hålla på med! Jag känner mig lite glad då jag tycker ju färre tjurar på gården desto bättre… inget fan av den sorten som sagt.

Även gruppen från Hygget tog vi ”hem”, över på rätt sida vägen. De har haft en ungtjur hos sig så han tog vi in idag. Samma procedur där. In med hela flocken i lagårn, odramatiskt avdelning av tjuren och så ut med korna igen.

De har fått varsin box att vara i med en grind emellan, så de inte river stället när de ska göra upp. Och det osade testosteron när de skulle hävda sig mot varandra efter att de gått hus varsin grupp kor.

De spände upp sig, sparkade i halmen och frustade så coolt de bara kunde.

Så nu väntar vi ett par veckor sen kör vi en dräktighetsundersökning så får vi se om de har gjort sitt jobb i sommar!

Titta vad stor jag är!

Ja Vera, drygt åtta månader och mamman har till slut accepterat att göra bytet från liggdel till sittdel på vagnen. Då man inte kan lämna blicken en sekund i sittläge utan sele och i liggande läge tar bäbisen upp precis hela längden på liften så har vi kramat ur det sista ur den. Ja jag tycker sånt här är skitjobbigt då jag älskar som de flesta av er vet den där bäbis-bäbistiden och nu är det ju även förmoodligen (ja man ska väl aldrig säga aldrig men det känns så nu i alla fall) för sista gången!

Några förskoledagar har de stora barnen haft. Jag har då varit på semineringsuppdrag bla.

Facetimat med Moster Fanny i Umeå har vi gjort och det är ju alltid en höjdpunkt!

Hösten har kommit till oss denna vecka på allvar känns det som. Den där luften luftar svalt, natur och en fleece behövs på kroppen. Stormat har det gjort och landskapet börjar ändra färg.

Vedboden har fyllts på lite till med hjälp av svärfar och C har varit lite mer på hemmplan.

Katten, som visade sig inte alls vara en Freja utan en killvariant går från famn till famn, är huur mysig och tålig som hellst och får busryck ett par gånger om dagen, klättar i gardiner på kvällarna och hoppar in i kylskåpet när tillfälle ges. Helt underbar med andra ord!

Vi skördar potatis till middagen från landet varje dag och en morot rycks upp till mellis.

Idag är det hemmadag för samtilga och medans pappan jobbar på ute så ska jag och barn dra iväg på höstig utflykt! Passa på en dag som denna då det inte blåser storm.

Söndag och pappan kom hem lite tidigare än väntat.

Jag tog då chansen att helt själv ta en springtur och passa på att ta den upp på Dalsberget när jag var utan vagn och så. Springtur ja, döslut efter 200 meter! Stigning hej!

Dalsberget är faktiskt Sveriges högsta kustberg, högre än Skuleberget! Men det har liksom varit lite bortglömt i många år men nu är stigen fixad, utsiktsplatser utmärkta och skyltar uppsatta!

Lilla stugan kommer man till. Fick nästan lite Hans & Greta känsla här, som jag skulle bli inlåst i den där stugan, nästan så att jag skrämde upp mig själv lite… Haha. Inte alltid man får bra energier överallt, trots att det är vackert.

Men efter stugan vacker skog, iskallt klart vatten och en sista mjölksyrestegring var vi (jag och Kajsa) uppe på toppen!

Och där. Där ville jag stå, för alltid. Kära nån så breathtaking! Att jag bott här, nästan vid foten av detta berg och knappt varit här. HÄR kände jag det där magiska jag får på vissa platser och jag kunde nästan inte förmå mig att gå därifrån.

Nu vill jag bara dit igen!

Tänk ändå, att få kalla detta hemma. Älskade Nordingrå och Höga kusten!