Första julen utan mjölkkor.

Juldag, lugnt och skönt. Inga måsten. C gjorde lagårn på två timmar. Skrapade och halmade till alla djur. Vilken skillnad alltså.

I år var första året i mitt liv som ingen behövde gå och mjölka på jul. I alla år har någon i familjen måsta klä om från finkläder gå och göra lagårn, alltid under stress då de andra sitter och väntar och så på med finkläder igen. Men nu, inget sådant att  ta hänsyn till. På ett vis så himla skönt, att bara få vara inne och pyssla. Men också så fruktansvärt tragiskt. Mjölkpumpen är tyst, inga kor är i det behovet av en på samma sätt. Jag älskade att mjölka på julaftonsmorgon. Att känns det som att man är ensam vaken, går ut i mörkret till de väntande korna. Säga god jul till dem när de kommer in i mjölkgropen. ”När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå”.

Minnen kommer upp från fjolåret mer och mer nu. De som vi har förträngt. Den jobbigaste tiden i vårt liv. Den hade börjat nu, överösta med klater i lagårn, blåbärsmjölk vi inte fick bukt på och ett lågt mjölkpris där nödvändiga investeringar inte gick att genomföra. Det kommer ikapp, i alla fall mig nu. Jag har valt att se enbart det positiva med att vi slutade leverera mjölk. Hur fri man är, tid till barn och hus på ett helt annat sätt. Men det gör även ont, speciellt nu när det kommer upp. Man ser bilder på lagårn (som vi i och för sig inte saknar) men just produktionen och korna. Den där känslan att vara behövd, den där precisionen i allt man gör, och resultatet man ser av bra arbete. Det är en saknad. En saknad av att producera  ett av det viktigaste och godaste (!) livsmedlet vi har. Mjölk.

Jag är så glad att mjölkpriset till bönderna börjar stiga. Det är så långt ifrån drägligt men det går åt rätt håll, det har lika gärna kunnat dyka igen. Jag hoppas verkligen att de fortsätter uppåt. Ett par kronor till behövs! Och när de kommit dit, när det är lönsamt att producera mjölk, när sverige upptäcker att vi behöver svenska mejeriprodukter då, då kommer det nog att stå en nybyggd lagård med mjölkkor i Åsäng igen också. För det är det vi brinner för, mjölkkorna.

Men tills dess då väljer jag att se det positiva, att njuta av livet med mindre konstant jobb. Istället för att sakna.

Nu ska jag och Lilla P packa ihop oss och åka till moster Fanny för en dag av mys!

Kram så länge och en extra stor kram till alla mjölkbönder, som kämpar på på sina gårdar, vardag som helg. Ni är bäst!