Här är en yrvaken humla på Arlanda sent igårkväll. In i bilen och vidare hemåt det bar. Med två extra passagerare. Min syster och hennes kompis som kommit från Paris bara någon timme innan, vilken timing alltså! Lilla P somnade och sov alla nattimmar i bilen. Vi smyger in i huset hemma där strax före mjölkningstid. Lägger över en sovande bäbis i sin säng och vi i våran. Vi somnar bums.
Våra änglar tog lagårn imorse en sista gång innan de åkte hem medans vi sov. Vi vaknar för det första i vår egen säng, för det andra får vi en fin sovmorgon. Lilla P slurpade lite mat av mamman tidigt imorse och somnade sedan om och så sov vi till nästan halv tio! Och för det tredje så kommer vi hem till en gård som är bättre än när vi åkte,
Huset och Kajsa har blivit omhändertaget. Och ute på gården har det grejats. Vi är helt mållösa. Det är fixat här och det är fixat där. Svetsats lite här och städats lite där. ALLT sånt som man ser varje dag, som man tänker varje dag men som aldrig blir så viktigt att det hoppas upp på prioritetslistan. Men sånt som man vill göra.
Vilken boost alltså. Det känns som att man kommer ikapp lite nu. Inte bara har vi fått semester en vecka(!!) och vilat upp oss lite utan också har vi fått en push. Det känns som att nu orkar vi kriga lite till i dessa krisiga tider (Men hur mycket man ändå VILL, håller ut och kämpar så är det ändå plus och minus – ekonomin som bestämmer om det går att fortsätta. Går det inte ihop så går det inte.)
Vi kan inte beskriva med ord vår tacksamhet till dessa människor som varit hos oss denna vecka. Som inte bara skött gården och alla små och stora incidenter som ploppat upp utan också allt detta extra. Ja, TACK räcker liksom inte. Tina och Fredrik, ni är bäst.
Här är en till som längtat hem. En av anledningarna som också gör att det känns underbart att komma hem. Lilla P. Att komma tillbaka till allt han känner ingen, sängen, vagnen, sina leksaker, alla rutiner.
Mitt liv som bonde 