Den där söndagen för snart två veckor sedan. Februari håller på att rinna ut och vi väntar och väntar på att bäbisen i magen ska bestämma sig för vilja ta sig ut.
Och då, på söndag morgon vaknar jag av en lite värk. YES! Jag kände på en gång att nu, nu är det på riktigt. Jag var nästan mer nervös den här gången. När Lilla P skulle komma var det störta orosmolnet att inte åka in för tidigt och riskera att bli hemskickad. Vi har 6 mil och 40-45 min till BB så det ville vi inte vara med om! Men den här gången. Som omföderska ”Förloppet kan gå mycket fortare då!”. BB i Sollefteå hade precis lagt ner och första kvinnan hade fått föda i bilen. Shit, när ska man åka den här gången??
Hur som helst så hade jag på en gång regelbundna verkar kom tätare och tätare. Inte så starka men vi bestämde oss att ta oss uppåt. Mor och far kom och hämtade Lilla P och pappan och jag tog BB-väskan och satte oss i bilen.
Men under bilfärden blev det lite lugnare. Så vi svängde in hos goda vänner bara en kvart ifrån stan. Då är vi ju nära om det skulle bli akut! Och där var vi, typ hela dagen och väntade in att det skulle dra igång ordentligt. Och till slut så blev värkarna allt kraftigare efter att vi tagit en promenad och kikat i lagårn (mjölkkor!). Så vi åkte in.
Det var på gång och vi fick stanna kvar. Jag hoppade i badet, en önskan, och tyckte det var himla skönt! Men då blev det lite längre mellan värkarna igen. Lite kraftigare dock. Vi den här tidpunkten blev jag sur. Vad tusan, kan det inte bara bli värre och värre för?! Med Lilla P trappades det ju upp successivt hela tiden men nu kom och gick det mer. Jag var ju så taggad på det här!! Att snart få gå in i den riktiga värkbubblan och föda fram min bäbis.
Jag klädde på mig och började gå och fram och tillbaka i korridoren och göra dancemooves. Nu ska ungen ut! Och då, då tog det fart. Efter att Wallander var slut i allrummet (vi var ensamma på avdelningen) så gick vi in på rummet. Värkarna kom snabbt på varandra och mer och mer intensiva.
Jag bestämde mig för att börja med den gudomliga lustgasen.
Min fortsatta bästa vän!
Och sen gick det fort! In i den hatälskade värkbubblan. Vattnet gick och 50 minuter senare kände jag att jag ville krysta. Var inställd på att jag inte skulle få (när Lilla P kom var det den där himla ”kanten” som måste dra sig tillbaka innan jag fick börja krysta som jag ville så gärna! Mitt i ett skiftbyte mot en barsk barnmorska som nämnde EN TIMME som jag hörde. Mitt i värsta krystvärkarna. Jag fick då epidural för att lugna krystarna. Vilket för mig förstörde mycket av min upplevelse, både skiftbytet och epiduralen. Men Lilla P kom ut till slut och av min nu erfarenhet ändå mer smärtsamt).
Hon undersökte mig nu och gjorde något där inne som gjorde så ont att jag tjöt till! ”Nu kan du köra” sa hon.
”Va, va, va??” -”Jag drog undan en kant s du kan krysta om du känner för det”.
Det beskedet, att det var varsågod, gjorde att jag nästan började gråta och skrek rakt ut -”JAG ÄLSKAR DIG!” Hon hade väl ingen aning om hur mycket de orden betydde för mig och skrattade glatt. Och så kom nästa krystvärk och det var bara att go with the flow! Och efter två krystar till låg hon på mitt bröst.
Älskade Hedvig. Hon, som var en hon. Vi hade tjuvkikat på ultraljudet men hon gömde sig lite och hade fått ett ”troligtvis är det en flicka”. Men inget vi vågat gå all in på och hoppats föör mycket på. Men så var det, det vi ändå känt och trott också.
Magiskt, ofattbart och alldeles alldeles underbart.
Men efter några minuter fick de gå ut med henne. Hon hade fått en ”kallsup” av allt fostervatten så de hjälpte henne att få bort lite av det och ge lite fräsch luft. Men det gick bra. Och jag fick ju ha henne en stund och pussa på henne innan de tog henne så det kändes okej.
En lycklig nybliven tvåbarnsmamma.
Och sen kom hon in tillsammans med pappan och vi fick det berömda Mamma-Pappa-fikat. Klockan hade ju hunnit bli nästa dygn när hon tittade ut men pappan fick inte sova kvar då BB-avdelningen var full. Så han lämnade oss där kring fyrasnåret när mamman fräschat upp sig och fått flytta från förlossning till BB.
Efter några timmars sömn vaknar vi, äter frukost i lugn och ro och ammar den lilla, lilla munnen. Pappan kommer och hämtar efter att han passat på att gjort klart i lagårn för dagen. Så vi checkar ut, knappt tolv timmar efter att Lillasyster kommit till världen.
Vi hämtar Lilla P på dagis när vi kommit hem och första mötet sker hemma, med ett exploderande mammahjärta och en storebror som håller i och pussar på Lillasyster.
Det här är livet alltså. Att få bära ett barn, välkomna det till världen och nu få se det växa upp. Min Lilla P som är en tvååring och nu Storebror. En liten Lillasyster som är så ny och som vi ska lära känna, båda så älskade att det gör ont.
Mitt liv som bonde 