”Kämpa på!”, det har vi hört länge av er alla och peppade kommentarer från både höger och vänster. Det har vi också sagt till oss själva och det har vi gjort. Det har varit ett ständigt kämpade i snart fem år. Att det är kämpigt det är ingen nyhet. Alla bönder kämpar mer eller mindre. Alla (ja nu vågar jag nästan säga alla) har ett mer eller mindre hårt pressat ekonomiskt läge. Alla har vi olika förutsättningar. Hur mycket djur vi har, anställda, mark och skick på ladugård och maskiner. Vi är en av de som har en lagård som är slut. Där det krånglar mer eller mindre jämt. speciellt vintertid såklart i kylan. Ni som har följt mig under dessa år vet hur mycket vi har kämpat. Att det känns tungt och hopplöst en sväng där under kalla mörka vinterdagar men att hoppet kommer åter med vår och värme.
Men nu har vi kämpat klart. Vi orkar inte mer. Vi har jobbat på snudd in i den där berömda väggen. Det är stopp, kropparna börjar visa signaler på att det gått för långt, hos oss båda.
Vi har varit i ett dilemma ett tag; inte en vinter till i denna lagård. Antingen bygger vi en ny eller så lägger vi ner. Och det beslutet har vi måsta fattat snabbt nu när det blev som det blev, det tog stopp. Vi har tagit fram ritningar och offerter på ett nytt bygge, med en robot. Rena drömmen! Tänk att få ha en fin och hel lagård, som vi varit med och ritat, precis som vi vill ha det! Men.Det är svårt att få ihop en realistisk kalkyl i detta ekonomiska läge. Vi får inte ihop det.
Så det har lutat åt ett håll något mer. Och så fick vi beskedet igår -10 öre till. Det var som ett tecken och beslutet blev lättare att fatta. Vi lägger ner mjölkproduktionen.
Det gör ont samtidigt som att det känns som att en sten fallit från våra axlar och vi kan andas igen. Vi vill ju det här, vi brinner för djuren och för att producera högklassig mjölk. Men man kan inte hålla på med nånting som knappt går ihop och samtidigt som gör att vi jobbar ihjäl oss. Det är inte värt det. Hälsan och familjen går först, så är det bara. För vi är ju faktiskt en familj nu och Lilla P är det dyrbaraste vi har och han går före korna. Innan kunde vi vara ute hela dagen och jobba in på sena kvällen men det går inte nu. Nu har vi världens finaste unge att ta hand om på dagarna. Och i vår lagård krävs det så himla mycket av oss och vi kan inte ge både lagård och Liten 110%, som båda kräver. Det är ganska uppenbart att brassa på på 220% dag ut och dag in ja det funkar inte i längden och det var det som sa stopp nu.
Mitt hjärta blöder samtidigt som lättnaden är stor. Denna känsla är så otroligt konstig att jag inte vet vad jag faktiskt känner. Men det är väl kanske inte så konstigt.
Så är det i alla fall. Och jag kan bara ana hur många gårdar det är nu som har det riktigt jobbigt, där den här 10 öringen kanske är skillnad på liv och död för en gård. Jag är rädd att det är många som stryker med nu. Och att vi är en av dom har jag inte fattat än…
Mitt liv som bonde 