Det är inte alltid självklart.

Lilla P med hela förmiddagen och till efter lunch i traktorn med pappan. Ett kort balningsuppdrag innan hjulandet hemåt (2 timmar efter vägen!) med traktor och maskin. Sovturen blev såklart där och så lunch när han kom hem, ibland blir det lite bak och fram, men det funkade ju också.

Nyvaken Liten P som precis kommit hem med traktorn.

Med en födelsedagsblomma åkte vi till Anna och hennes småpojkar och fick mellisfika. Mysig prat- och lekstund, som vanligt!

Och när vi rullar in på gården står farfar Hans där! I fem veckor har han nu varit ute till sjös. Fem veckor! Tiden springer verkligen.

Pappan balade de hektaren vi slagit här på eftermiddagen. Vi hade middagsbestyr och så  här hemma. Tågbanebygge och bus med farfar.

Och ikväll. Efter att barnen somnat, karlarna intagit soffan så stack jag iväg, helt ensam, nej med partnern Kajsa såklart, på en springtur. Det är inte självklart och plättlätt alla gånger ett träningspass ska göras. Och just löpningen har varit lite tung ett tag nu. Hade ett lite längre uppehåll som ni vet av lite olika anledningar och efter det har det känts trögt. Den största orsaken är vagnen. Det blir såklart en extra vikt med vagn och två barn. Och det är ju bra, ger extra träning och så men. Jag har en liten mental ”spärr”. Tar jag springtur, då är jag inställd på att jag ska springa hela vägen. Måste man gå har man lagt upp och planerat fel, tagit ut sig för mycket för snabbt (detta är min tanke som gäller mig, jag säger inte att man på något vis är sämre om man går på sin springtur, tvärt om, bara att man tar sig ut är ju suveränt! Men som sagt detta är mina tankar). Att behålla löpsteget är viktigt för mig. Man lär sig planera in hur snabbt man kan springa och få ett tempo i kroppen, men även pressa sig själv lite extra. Att verkligen springa uppför hela backen och fortsätta när man kommer upp som man faktiskt orkar istället för att stanna och pusta. Även fast man ibland skulle kunna gå förbi uppför så är det inte tempot som är det viktiga utan att just springa hela vägen. Med Emmaljungan och ett barn gick det ju hyfsat. Men nu, är det betydligt tyngre att man inte orkar springa hela tiden och då blir det extra jobbigt att ta sig ut, när man VET att jag inte kommer att orka springa hela tiden. Det hjälper liksom inte att tänka att det ger ju så mycket ändå! Herregud så man flåsar och får mjölksyra i benen av en tur med vagnen, skitbra träning ju, men som sagt det är den där tanken som sätter stopp ändå. Alla har vi våra hinder att ta oss över.

Men en tur som denna ikväll. Lätta ben, musik i öronen, ljuva landskap. Det kändes på riktigt som att jag flög fram. Som att det var extra stötdämpning i skorna (som det verkligen inte är då det är så himla nedsprungna nu! Nya önskas!) och kroppen kändes flera kilo lättare! Oövervinnelig var jag. Så visst tror jag att dessa barnvagns-turer ger något.

Ett kortare men snabbare runda, som var så himla länge sedan jag gjorde. Så nöjd, så glad och så på-nytt-fylld med den Goda energin. Den som alltid gör det värt det, att ta sig ut.

Imorgon är en förberedelsedag inför den kommande helgen men nu är det Godnatt!