Att ha levt i förnekelse..

Jag har levt i förnekelse, länge.

Jag gillar mitt kaffe. Jag dricker ganska mycket kaffe om dagarna, kanske lite väl många koppar vissa dagar… Men jag älskar kaffet!

Jag har aldrig riktigt tyckt att jag känner nån effekt dock. Att morgonkoppen ger energi och skrämmer bort tröttheten. Inte heller har jag känt av att jag MÅSTE ha mitt kaffe. Det har mer blivit en rutin. Och visst är man ju lite sugen på morgonkoppen och till fika och så men aldrig något mer.

Tills idag.

Förskräckelsen att igårkväll inse att kaffet var slut. Inget morgonkaffe! Aja, jag åker väl och handlar under dagen.

Morgonen flöt på men så på förmiddagen sa det pang, tröttheten slog till och lite diffus huvudvärk. Jag kände att nä, nu håller jag på att bli sjuk också! Vädret var så underbart och varmaste dagen i år kan jag nog säga att det var men energin bara föll platt som en pannkaka.

Nä, kaan det vara så att det är det uteblivna kaffet slog det mig då?? Då kroppen är van sin dagliga dos och så plötsligt kommer inte det?

Jag visste inte vad som kändes värst, att hålla på och bli sjuk eller att inse att kaffeberoendet är ett faktum.

Och den trötta, sjukliga känslan försvann….Så det är bara att inse då! Kaffebegär och kaffeabstinens är något som även jag då har!

Så att få slut på kaffe kommer vi att försöka undvika i framtiden…!

Men annars då? Förutom denna uppenbarelse och kaffeupplevelse så har vi haft en mycket bra dag (efter en seg förmiddag). Då kidsen fick både blåsa ägg, måla och pyssla lite inför påsk.

Ute har vi varit sedan, typ hela dagen och både kört mat till kossa-mu och stökat på med annat. Kvällen kom fort och det är nu man börjar inse att dagarna har för få timmar. För vem vill gå in och göra kväll när det är den behagligaste av kvällar, man står med jordiga händer och omplanteringar på kvällssolig altan.

Men till slut kom vi in. Imorogn väntar borta-jobb och påskhelgen är det både lediga dagar och jobbarhelg och det är en fin blandning.

Nu önskar jag god kväll!