När ska man inse?

Ju fler dagar som går desto svårare blir det att skriva här. Jag har ju haft denna blogg så länge och använt som en dagbok!

Men jag har haft lite trytande inspiration och det dagliga har liksom inte känts jätteintressant att dela med sig av på nått vis.

Jag ska försöka komma in i flytet igen. Just nu är vi både stressade och lite oroliga för framtiden. Bankerna är svåra att få med sig i vår satsning på mjölkproduktion och tiden för beslut börjar närma sig om vi ska hinna få detta att gå i lås detta år, som det måste göra för att försäkringen ska falla ut (efter branden för 1.5 år sedan).

Vi har inte gett upp än men visst börjar vi på allvar att tänka ut en plan B, för den ser inte ut att vara så himla långt borta…

Helt galet, vi känner oss uppgivna, sjukt irriterade, arga och ledsna att det ska vara såhär himla svårt. Vi trodde att vi gick in med sjukt bra förutsättningar! Bygger ENBART för mjölkkorna, så vi har kalvar och ungdjur i nuvarande ladugård, just för att ta vara på ytan vi har och hålla nere byggkostnaden, ett investeringsstöd på tre miljoner plus att vi har en rejäl slant med oss in i bygget från försäkringen men det RÄCKER inte för bankernas säkerhet och allt vad det är.

Så ännu mera eget kapital måste in. Men det stora är väl ändå den svajande lönsamheten, så som det varit i alla år. Statusen måste upp och vi måste få mer betalt för produkten. Punk. För detta är ju någonting som vi alltid kommer att behöva, mejeriprodukter, men även naturvåradare i form av betande djur, kött och tillvaratagande av våra marker.

Land föder stad. Bonden fyller hyllorna i affären. När ska man inse det?