Mitt liv som bonde

En arbetsdag väntade på Borta-gården idag. Barnen var pigga och fick en fredag och enda dag på förskolan denna vecka.

Det har väl inte undgått någon om den nykomna vintern vi fått. Snö i massor med andra ord.

Så efter att med nöd och näppe ha kommit från gården imorse så visste jag att det skulle vara i princip omöjligt att komma in på gården i eftermiddag. Så jag tog sats. Genom plogvallen och in så långt det gick på gårdsvägen.

Tills jag fastnade, väntat men måste ju ta mig in från stora vägen.

Så vi gick från bilen till traktorn. Nu har ju Stora traktorn lämnat gården, för gott. Jobbigt på flera sätt men den var för stor och dyr för verksamheten vi har nu så därför sålde vi den. Brum-brum har fått lite kärlek och omtanke inför övertagandet av gårdsansvaret och den behöver nu inte rullas igång!

Men.

Nu är det något med hydrauliken som krånglar. Alltså som gör att det går lätt att svänga och köra lastaren upp och ner.

Så bara att köra fram och tippa en skopa full i snö tog ju huuur lång tid som helst! När den i sniigelfart stiger och man får ha gasen i botten och varva så man knappt hör vad man tänker. Det tog sin lilla tid att bara få upp ett spår runt gården kan jag säga.

Av med skopan sedan och på med pallgafflar för att köra fram en bal till kossorna.

Med barn att ta hänsyn till hela tiden. Nu var kidsen otroligt samarbetsvilliga idag. Tills klockan började ticka iväg. Men en uppgift kvar, bilen!

Skottat framför och bakom så med lite draghjälp i friläge så lossnade den från sin lilla grop.

Idag var vardagen sådär lite extra. Många moment att måsta göra och lösa och allting hela tiden med två barn, i djupsnö och på slutet hungriga magar.

Vi ramlar in genom dörren kl.18. I skitiga och blöta dagisoveraller (som nu snurrar i tvättmaskinen). Annars skiljer vi på hemmakläder och förskolekläder, det måste man göra med detta liv, bland djur och bajs! Men idag var det raka spåret från föris till hemmajobb för att hinna med innan mörkret föll.

C har varit borta hela dagen och plogar stora vägar runda på runda. Men han hann hem och mysa en stund med barnen innan läggdags.

Jag sitter och pustar ut efter en intensiv dag från morgon till kväll på både borta-jobb och hemmasysslor. C har lagt sig då kanske det bli mera körning inatt om det driver i blåsten. Snön verkar ha gett med sig, tack och lov. Jag har jobbhelg på borta-gården så sängen väntar snart på mig med.

En heldag med vab idag. Men med pigga barn. Hedvig äntligen feberfri.

Så förmiddagen var vi ute hela familjen och gjorde ladugården. Det skrapades och halmades och kossan med livmoderinflammation fick spruta 3/5. Hon är mycket piggare redan så vi är ganska säkra på att detta kommer att gå vägen. Skönt.

Där kring lunch anlände sedan en djurtransport och vi gick ut alla igen. Fjolårets tjurkalvar var det som skulle åka iväg. Efter en höst och vinter med totalstopp i både slakt och livdjursförmedling så verkar det nu ha börjat lossna lite, i alla fall här.

De som åkte var alltså tjurkalvar som var mellan 6mån och 1 år. Och dessa åker till liv. Alltså till en annan gård som har tjuruppfödning som kommer ta hand om dessa tills de är sådär bamsestora och slaktklar.

Vi har ju dikor. Och planen är att sälja iväg kalvarna när de är avvanda från mamman. Först och främst tjurarna och sedan kan man ju reglera hur många kvigor man har kvar, hur stor rekrytering man ska ha. Men vi har inte riktigt kommit till detta valet än. Förra året blev vi inte av med några kalvar alls då markanden var så mättad. Så vi har haft kvar allt. Det blir ju lite krångligt, eller platskrävande med dessa tjurar. De måste ju vara för sig själva från det att de skiljs från mamman (6mån). För där i kring blir de könsmogna och då vill man ju inte ha de tillsammans med jämnåriga småkvigor…

Men nu har alltså några småkillar lämnat gården för att få växa upp hos någon annan.

Så nu är det sju tjurar kvar, modell större som får växa klart hemma hos oss.

Precis när kalvarna var lastade så ringer telefonen och C blir utringd för snöröjning.

Sen har resten av dagen varit mamma och barn mys. Vi har bakat bröd – världens enklaste också! Jag måste dela med mig till er någon dag!

Trevlig kväll!

Min mor sa tidigt i år – kolla om du kan vara ledig på fettisdagen!

Visst gick det bra. Den lediga veckodagen planerades in idag.

Efter en förmiddag hemma där jag hann med något vårigt (tar det sen!) så åkte jag och barnen till den lediga mormorn.

Vi blev bjudna på våfflor till lunch och Lilla P hjälpte till med pyssel i ris innan vi gick ut i solen.

Den minsta bäddades ner i vagnen och slumrade några timmar medans vi andra åkte fort på skaren!

Lilla P intog sedan skotta-snö-läge med sin traktor och vagn (han kan roa sig i timmar) så slog vi oss vuxna ner mot en läsida, tände en brasa och njöt av en kaffekopp med näsan mot solen.

Till mellis gick vi in och fikade dagens måste – Semlan.

Jag hade tagit med mina hemmagjorda semlor, med egen mandelmassa och en massa grädde, mums!

Och där någonstans ringer C och meddelar att en kossa som kalvade i helgen inte verkar må så bra och veterinären är påväg.

Jag lämnar kidsen hos mormor och åker hem. Vi hjälps åt att ställa i ordning och ta in kossan i behandlingsboxen innan vet anlände.

Veterinären nästan jublade då hon såg att kossan satt fast i boxen. Tacksamt arbetsläge i en dikobesättning.

Livmoderinflammation var problemet så lite smärtlindring och penicillin blev behandlingen.

Tillbaka och hämta barn och sedan snabbt hem och så byttes det om, pjäxor istället för springskor på fötterna och så de där skidorna för första (!) gången i år! En tur innan mörkret föll helt.

Skaren är ju helt perfekt nu. Att knäppa på sig skateskidor bara så kan man ju åka precis vart som helst! Ingen valla bara skatetag.

Susade ner på lägdorna och flög över sjön!

Men innan jag var hemma igen….De där susandet nerför är inte lika drömmigt uppför…

Var precis så slut som man bara blir efter en skidtur, speciellt den första skidturen! Det är mjölksyra i varenda muskeln och det är snudd på blodsmak i munnen.

Men ack så härligt!

”Det är ju nått fel på dig” säger C när jag kommer in, euforisk över att ha stått på skidor men så slut som jag inte känt mig på länge. Han fattar inte helt enkelt. Den där endorfinkicken man får och som ger det där lilla extra när den kommer från något man älskar att göra.

Men nu är denna långa, innehållsrika dagen till ända.

Imorgon väntas borta-jobb för mig. Trevlig kväll!