Jag tänkte att jag skulle summera den här graviditeten, innan den är över.
Vi fick världens finaste midsommar, dagen före Midsommarafton visade stickan ett svagt, svagt extra streck. Så svagt att det var svårt att se men det fanns där. Visst var det lite väl tidigt att kolla men vi kunde inte hålla oss.
En så glad familj firade midsommar.
Lyckan, obeskrivlig. Lite svindlande också, Lilla P ska bli storebror. Vår lilla bäbis ska bli den stora!
Sen kom illamåendet. I tre månader mådde jag konstant illa. Morgongröten kräktes upp och man fick göra en ny, varje morgon. Sån skillnad mot med Lilla P då jag inte mådde illa alls. Tre dagar där i början typ, lite diffust.
Och där nånstans runt tre månader så berättade vi för alla er att det bor ett hjärta i mammans mage.
Sen gick illamåendet över, tack och lov men jag var himla trött. Men träningen har lyckats hänga med på ett hörn hela tiden.
Jag sprang min sista tur i vecka 21 tror jag det var. Sen lades springskorna på hyllan.
Jag kände mig upplåst ända från början och tyckte att magen började synas tidigare än med Lilla P. Och så var det men när jag tittar tillbaka nu på bilderna så är det ju ändå ingen jättemage att prata om. Men det är klart man jämför med förra graviditeten.
Här hade vi kommit hem från det där magiska ultraljudet. Då vi fick se det lilla hjärtat slå för glatta livet, se vår bäbis för första gången. Vilken känsla. Trillande tårar av lycka och lättnaden att allt såg bra ut.
Jag jobbade ju på Borta-gården och den andra mjölkgården. Och det gick ju fint. Men man får tänka en gång extra hela tiden. Det här med att vistas bland kor. Riskerna som finns. Man blir så mycket mer medveten när man bär på ett liv.
Sen började ju känna av den där förbenade foglossningen. Även detta var något nytt mot med Lilla P. Efter hela dagar på Borta-gården hade jag ont på kvällarna och detta blev värre och värre. Jag fick anpassade uppgifter men till slut fick jag ont av att bara gå i gummistövlarna.
Men i den här vevan hittade jag ett träningssätt som funkade för fogarna. Pappas cykel! Så några turer har jag svettats där. Tröttheten blev också bättre. De var ihållande hela vägen med Lilla P. Trots att järnvärdet var snäppet ännu sämre nu. Men det kanske har varit för att jag inte haft tid att känna av tröttheten på samma sätt. Jag har ju en tvååring den här gången att ta hand om och hålla ett konstant vakande öga på.
Jag lyckades hålla ut till jul med jobbet. Som planen var. Förra graviditeten jobbades det in i det sista. Och jag har tänkt på det nu, det skulle aldrig gå för mig att jobba som jag gjorde då, så det var ju tur att det gick så problemfritt med Lilla P för det fanns inte så mycket val då, i mjölkproducenternas tid.
En kanonfin jul hade vi här hemma med bådas familjer. Och känslan över att ta revansch över förra graviditeten var så härlig. Att ha ett lugn den där gången.
Lilla P har fått ett eget rum på övervåningen efter en minirenovering som inte ens kan kallas renovering, iordningställande kan man väl säga. Men det blev så fint så. Lite färg och små detaljer. Bebbekläder är tvättade och lagda i byrån och Lilla Ps kläder har fått flytta in i garderoben på hans rum. Så stor han blev, eget rum och egen garderob, herregud!
Promenaderna har även dom fått gå i dvala och cykeln har inte fått sig en omgång på ett tag, men jag har haft rätt mycket sammandragningar senaste tiden så konditionsträningen har jag inte lagt fokus på. Men lite styrkeövningar får hänga med. Bara att aktivera musklerna och känna att det finns där och inte glöms bort.
Och nu har nedräkningen kommit så pass långt att det kan bli när som helst. Och efter förra helgens överrasknings-borta-kväll som C fixat till sin fru så känner vi oss nu så himla redo att träffa min lilla inneboende.
Så graviditeten har skiljt sig lite från den första men överlag så älskar jag att vara gravid! Jag gillar magen och den där känslan att bära fram ett liv, en bäbis som vi snart ska få pussa på. En bäbis som ska göra Lilla P till storebror och att få se syskonkärlek växa fram.
Så nu får du gärna komma till oss lilla vän ❤