Det här med att känna sig stressad men inte kunna göra så mycket åt det. Den känslan kommer lite då och då.
Som nu till exempel. Nu ska det skördas. Andra skörden ska tas. En traktor som är inne på lagning och en lånetraktor som inte är i närheten av storlek som behövs för att kunna dra slåtterekipaget…Så C försöker få ihop allt detta. Med traktorer hit och dit. Balningsuppdrag och så åt oss själva. Jobbar mot tiden då det vankas regn men det är bara dessa dagar det finns tid att köra åt oss själva så det är bara att köra på.
Jag känner mig lite otillräcklig såna här gånger. När C jobbar både ute och hemma och vad gör jag? Jo, det görs ju saker hela tiden, sällan man sitter still på en stol typ men just när det är så här hektiskt på gården och jag inte kan bidra så mycket. Man blir ju rätt begränsad med två små barn. Samtidigt så gillar ju den här tiden också. Mammatiden, hemma med mina två små. Gör det jag kan med barnen på gården såklart och försöker njuta av att vara just det, mamma. Det som är så tillräckligt egentligen, jag roddar ju hemma hela tiden men det känns liksom inte tillräckligt när man är i den situation vi är i.
Så han ska ha stor eloge vår pappa C. Han som jobbar både ute och hemma för att försöka få detta att funka.
Så att åka med middagen till den där pappan mitt i slåttern är såna där guldstunder. Ändå en sån där lite fördel när det jobbas på hemmaplan. Mycket jobb men att komma in en sväng på dagen och ta en kaffe eller åka ut med mat en kväll gör ju ändå att vi ses. Att få busa och pussa barnen. Än om det bara är en liten stund så är det värdefulla stunder.
Lite kvällstankar såhär en tisdagskväll. Pappan ska göra kväll snart och sedan börja tidigt imorgon bitti istället för att slå nattasent. Och så hoppas vi att meteorologerna har fel än en gång och skjuter fram torsdagsregnet.
Nu ska jag hoppa i säng, godnatt!