Sorg på gården.

Alltså nej. Nej. Nej. Nej. NEJ.

Chock nummer två den här veckan och nu så man knappt tror att det är sant.

Min tid som ankmamma är över.

Nattade som vanlig gänget igårkväll. Kikade in hos höns och ankor och stängde noga efter.

Jag och Lilla P går gårdsrundan på förmiddagen, öppnar dörren till ankrummet och det är helt tyst (ankor lever om). Jag fattade inte först, men såg några få vita fjädrar på golvet och sedan hålet i väggen. RÄVEN.

Jag bryter ihop, mina ankor! ”Dumma räven mamma!” säger lilla pojken och vi kramas.

Han har alltså bitit sig in genom väggen, någon liten början måste ju funnits men som inte alls syntes inifrån. Detta var ju världens säkraste ställe för mina små! Men funderar ändå på om räven verkligen lyckats komma in genom det förhållandevis lilla hålet. Mink?

Vi går till slut ut och hör då att det blir världens liv där inne bakom oss, Kajsa flyger ihop – med räven!! Han var kvar där inne!! Jag ropar ut Kajsa och stänger snabbt igen dörren. Herregud, jag har en räv instängd i lagårn! I samma veva som vi skulle gå till grannflickan på fyraårskalas.

Jag skickar iväg ett meddelande till en vän och han skulle komma. Vi tar oss till kalaset uppe i byn. Där kunde jag lämna barn när vännen med pangare kom och det är nu en räv mindre…

Men också tomt på ankor. Jag är så ledsen. Kunde aldrig drömma om att de inte skulle vara säkra i gamla kalvstallet. Men jag antar att listig som en räv har kommit av en anledning.

Så vi har sorg på gården denna helg. Min dröm med ankor blev kortvarig men nu vet jag att så fort det blir vår ska jag skaffa nya. För dessa djur ger mig en alldeles speciell känsla och det är bara självklart att jag ska ha ankor, det bara är så.

Tårar trillar och jag kommer sakna er så ❤