Jobbhelg inleds med ledig måndag.

En sorgens helg är slut. Tänk så tomt det kan kännas av att tre små ankor är borta. Nu är det ”bara” hönsen och stora kycklingar att se till på dagarna (ja förutom de där stora fyrfotingarna då såklart!) och de är inne nu, hela dagarna. Bakom lås och bom så varken räv eller hök kan komma åt. Kanske får de gå ut nån sväng mitt i dagen snart när vi är hemma men nu tar vi ett par dagars inomhusvistelse så höken kan dra sig kos, finns inget mer att hämta här!

Annars då? Förutom ankmassaker… Jobbhelg, för både C och mig. Jag åker på morgonen och gör lagårn, kommer hem till kids och så åker C. Några timmar hemma över dagen och sen har barn skjutsas till mormor och morfar när jag gör lagårn på eftermiddagen då C inte heller är hemma. Det är fint det där med jobbhelger, att man har några timmar över dagen hemma ändå.

Igår fick vi åka hela gänget på förmiddagen till kvigbetet då en älg dragit iväg med tråden över halva lägdan.

Men en stunds familjetid i vacker höstdag, ja det var ju inte fy skam!

Och idag har vi ledig dag. Jag och barn. Pappan har åkt iväg på Borta-jobb och vi ska greja på här hemma. Djuren behöver lite balar, rengöring hos höns och så skulle huset behöva sig en större omgång städning. Vi får se vad vi hinner med under dagen.

Hoppas ni får en bra veckostart!

Sorg på gården.

Alltså nej. Nej. Nej. Nej. NEJ.

Chock nummer två den här veckan och nu så man knappt tror att det är sant.

Min tid som ankmamma är över.

Nattade som vanlig gänget igårkväll. Kikade in hos höns och ankor och stängde noga efter.

Jag och Lilla P går gårdsrundan på förmiddagen, öppnar dörren till ankrummet och det är helt tyst (ankor lever om). Jag fattade inte först, men såg några få vita fjädrar på golvet och sedan hålet i väggen. RÄVEN.

Jag bryter ihop, mina ankor! ”Dumma räven mamma!” säger lilla pojken och vi kramas.

Han har alltså bitit sig in genom väggen, någon liten början måste ju funnits men som inte alls syntes inifrån. Detta var ju världens säkraste ställe för mina små! Men funderar ändå på om räven verkligen lyckats komma in genom det förhållandevis lilla hålet. Mink?

Vi går till slut ut och hör då att det blir världens liv där inne bakom oss, Kajsa flyger ihop – med räven!! Han var kvar där inne!! Jag ropar ut Kajsa och stänger snabbt igen dörren. Herregud, jag har en räv instängd i lagårn! I samma veva som vi skulle gå till grannflickan på fyraårskalas.

Jag skickar iväg ett meddelande till en vän och han skulle komma. Vi tar oss till kalaset uppe i byn. Där kunde jag lämna barn när vännen med pangare kom och det är nu en räv mindre…

Men också tomt på ankor. Jag är så ledsen. Kunde aldrig drömma om att de inte skulle vara säkra i gamla kalvstallet. Men jag antar att listig som en räv har kommit av en anledning.

Så vi har sorg på gården denna helg. Min dröm med ankor blev kortvarig men nu vet jag att så fort det blir vår ska jag skaffa nya. För dessa djur ger mig en alldeles speciell känsla och det är bara självklart att jag ska ha ankor, det bara är så.

Tårar trillar och jag kommer sakna er så ❤

Små rymmare men njutig ledig dag.

Tack alla ni för era fina kommentarer angående vårt hemska drama med Höken härom dagen.

Sånt här händer ju när man har djur, inte just med höken utan att man förlorar kor, höns, kycklingar på olika sätt. Det är det som är baksidan. Och att det nu var en anka, ja det blev ju lite extra hårt. Just att det är ett favoritdjur som jag drömt om att ha så himla länge och så just det brutala, vi kommer hem och ser hela altet liksom. Nä, detta var inte roligt. Men det man får göra är att tänka att vi har gett de så fint liv vi kan. Med alla djur vi har, vi gör det vi kan för att de ska ha det bra varje dag.

Och igår kommer jag hem till en väldigt mycket trevligare syn.

En kalv som diar sin mamma i en härlig höstsol.

Pappan hade hämtat barnen och vi åt, en för oss, tidig middag. Så istället för att att det var kvällsbestyr efter maten så gick vi ut hela gänget en sväng.

Idag vaknar vi till fredag och ledig dag! Pappan åker iväg och jobbar och vi andra drar igång bak efter att ha haft mysmorgon i soffan till Pippi.

Dumman ligger tjock, har inte ens lättat nu här på eftermiddagen. Jag som annars hade tänkt en utedag med en liten utflykt och så. Men det känns mer som en innedag och något att fylla frysen med behövs verkligen i detta hus nu så det passade ju fint.

Men! När brödet står på jäsning och vi precis tvättat av oss kakdeg från händerna så får jag ett samtal om att småtjurarna är ute!

Bara att packa in kids i bilen och dra iväg. Med en kraftfoderhink så var de inne på en minut (börjar bli väluppfostrade även dessa småkillar! ) och som tur var kunde barnen få gå in till gårdsfolket så jag kunde ta mig en tur runt det gigantiska hägnet. Det som varit ett hjorthägn, med viltstängsel runt hela! Hur lyxigt att få ha djur här! Men nu hade de ju alltså lyckats rymma ändå…

Det är enormt stort detta hägn. Flera lägdor och en massa skog. Bara att börja knata runt. Och såklart, läängst bort, innan det viker av tillbaka hade ett träd fallit, förmodligen efter stormen som var så stängslet låg nere så gänget bara kunde kliva över.

Men med lite muskler och några spik så var trädet på sidan och stängslet uppe igen.

Skönt att få det fixat! Och en himla tur att barnen kunde vara inne och fika med trevliga människor under tiden.

Nu har vi precis gräddat ett överjäst bröd, men jag tror att det blev ätbart och en köttgryta ska sättas på kokning så den får stå och gosa till sig ett par timmar. Pappan kommer inte hem till middagen men vi träffs till fredagsmyset.

Till helgen nu vankas jobb, både för mamman och pappan så vi njuter lite extra idag.

Trevlig helg alla ni!

Hjärtesorg

Chocken vi får när vi rullar in på gården idag. Efter en dag på Borta-gården med barnen i bilen som är hämtade från föris.

HÖK.

Det sitter ett stort monster i ankhägnet med en av våra älskade ankor i sina klor.

Jag skriker och flyger ut ur bilen, inser ju sen att jag kanske inte reagerade så himla bra med tanke på kidsen där i baksätet. Men som tur var pratade Lilla P precis med pappan på högtalare så han var som med dom i bilen.

Så ofattbart. Som jag har sjå med dessa ankor, och höns också såklart. Då detta hägn inte är rävsäkrat (det går att gräva sig in tex) så stängs de in i en bur inne i buren på kvällarna, för att vara säker, luckan stängs till hönsen osv. Det har varit sånt himla fokus på räven nu senaste tiden, han som skriker på kvällarna och sitter och kikar upp mot gården, lämnar lite bajs utanför hönshuset och så.

Kände imorse att nä, jag släpper inte ut hönsen idag, då både jag och C var borta från gården hela dagen. Men ankorna fick såklart komma ut till badet.

Men, de har inget tak. En stor björk står mitt i, som med löv på nästan blev som ett tak här i sensommar, men nu är det bara ett glest träd och Höksäsong, tydligen.

Naturens gång. Ja visst. Men jag känner mig skyldig. Men vill ju också att de ska få ha det så bra som möjligt, så fritt som möjligt också.

Ont i hjärtat gör det i vilket fall. Tycker så synd om Andy och Anki, som tappat sin vän så brutalt. Jag bar in de två direkt, in i lagårn. Där får de vara nu, med fyra väggar och tak, av trä.

Fina lilla anka, vi kommer sakna dig så. Tack för den här tiden Pytte, att du var en av mina allra första ankor ❤

 

Älskade lantliv.

Borta-jobbsdag igår. Kidsen på föris och pappan på hemmaplan med lite jobb på gården.

Och idag en ledig dag igen. Föris har planeringsdag så den är stängd. Pappan är på balningsuppdrag långt borta och väntas inte hem förrän ikväll nån gång.

Men vi har passat på att träffa fler som varit hemma idag. Kusin och tremänningarna.

En riktig toppenförmiddag. Barnen glada i djuren och utelek och efter en enkel lunch lite lugnare kaffedrickande för mammorna när kidsen sov en stund.

Tack för bilderna @nathaliesjolanders !

Vad jag älskar att bo såhär. Öppnar dörren och där går kossor och betar, fjäderfän i flera former på olika ställen, i finfin bur för de yngsta, älskat ankgäng som kvackar på en och så de fritt gående hönsgänget som alltid kommer springandes emot en när man kommer och går.

Det är lite av en drömbild den där för mig. Så mycket att älska i samma bild. Mina barn mitt bland djuren, som en självklarhet.

Älskade lantliv.