Inleder det nya året i nervös väntan

Vi har gått in i 2021.

Det är ju på ett vis samma, nya dagar liksom. Men visst känns det lite uppfriskande. Att ställa sig in på ett annat sätt. Man blickar framåt, har förväntningar och kanske skapar man mål, stora som små.

Gissa vårt mål? Den där lagårn såklart. Köp, bygge och den stora produktionsförändringen. Vi har räknat, ritat och har en plan. Vi känner oss hoppfulla men samtidigt lite nervösa. Vi tror på det här, kalkylen håller med, skulle vi ha haft några miljoner gömda under kudden skulle det redan ha stått en lagård här men det tyvärr så har vi inte det, typsikt liksom, så nu är det upp till bankerna.

Vi väntar alltså i detta nu på besked om de är med oss i vår framtidssatsning. Att få köpa min föräldragård, den som våra barn är sjunde (minst) generationen på och bygga vår drömladugård där vi ska producera mjölkprodukter till främst norrlands befolkning.

Ja det kommer krävas mycket av oss. Men vi har gjort detta förut, inte kunnat släppa det nu som icke-mjölkproducenter utan jobbar då åt andra, och trots att vi haft det motigt och egentligen helt galet kämpigt innan vi beslutade oss för att lägga ner så vill vi tillbaka till det. I en ny ladugård med mindre krångel samtidigt som vi vet att det inte kommer att vara en dans på rosor för det. Men är det något man brinner för så handlar det ju mycket om den där vågkoppen. Ibland skvimper den över åt det jobbiga hållet men så länge den är övervägande åt det bra så är det värt det!

Så vi går nu in i en nervös väntan till efter helgerna på besked om vår framtid.

Stort – minst sagt.