Hemma- skörd igen.

En arbetsvecka har kommit till sin ända.

Medans jag har varit på Borta-gården och jobbat så har C varit på hemmaplan. Nu när vi inte har stora John Deeren kvar så har vi ingen traktor att slå med. Vi lejer då detta ekipage som jag visat i tidigare inlägg ( HÄR). Denna Butterfly slår 9 meter i ett svep och lägger ihop det till en tjock sträng. Effektivt att både slå ner gräset och bala det sedan. Nu har vi resten av fodret. Eller ja, det är fortfarande lite kvar men det ska tas ännu senare för ströbalar. Detta foder är lagom till de stora köttkorna. Får det bättre (tidigare skördat = mer näring) gräs så blir det vara feta och för feta djur vill man inte ha. Medans de tidigare fodret vi tagit kommer de yngre, växande djuren att få.

Lilla P har åkt med en sväng på kvällarna, såklart.

Och idag började han bala. Då jag hade en sån där dag då jag slutar kl. 15 så åkte vi direkt från sommar-föris till badet! Kidsen plaskade på och levde loppan i vattnet medans badkrukan till mamma stod med vattnet högst till knäna och kläder på…

Vi droppade av Lilla P hos pappan sedan innan vi tog en tur på affärn för mathandling och hämtade mera plast för leverans till åkern igen.

Hem med kids och dagens fredagsmiddag blev – korv med bröd! Sen middag blev det också så en liten stunds mys i soffan innan läggning.

Så, barnen sover nu. Pappan hjular traktor och slåtterkross tillbaka till dess hemställe och jag ska ut och natta fjäderfän innan jag slår mig ner i soffläge och tar helg!

Trevlig helg till er!

Den första tiden…

Ett tredje barn ligger nu och växer för fullt i min mage. Älskade kropp vad du kan!

Hyllningar i massor, till både kropp och liv, såklart. Men hur har jag mått då, den här första tiden?

PYTON.

Första tre månaderna med Hedvig var också riktigt tunga. Med trötthet, illamående och kräkningar men denna gång tar priset alltså. En förlamande trötthet där alldeles från start. Jag kunde i princip somna stående om jag fick. Orkade noll och ingenting och en känsla av överlevnad, bara vi håller oss vid liv familjen och djuren var det enda jag kunde tänka. Sen på detta så har jag då mått otroligt illa, kräkts 3-4 gånger om dagen i tre månader och haft en svullen magen så det ser ut som att jag skulle vara i sjunde månaden vissa stunder.

Väntade på den magiska vecka 12 som kom och gick och inget hände. Kräkningarna höll i sig och det konstanta illamåendet likaså.

Men nu kanske. Nu är jag nere på att få upp maten bara en gång om dagen och det känns liksom skönt (allt är relativt!) och nu har det till och med gått någon dag ibland som jag varit helt kräkfri! Men en mage som fortfarande svullnar upp för minsta lilla intag av mat men huvudsaken är att kräkningarna upphör! Lite diffust illamående håller i sig också men det verkar ju som det går åt rätt håll.

Den värsta tröttheten har släppt och jag ska även dra igång med järntabletter som säkert kommer ge tillbaka lite energi de också. Jag kunde till och med göra ett litet enklare träningspass igårkväll! Det har legat helt på is under dessa ”överlevnadsveckor”. Trots att jag vet att energi och illamående kan till viss del botas med motion men alltså det har bara inte gått.

Foto: Nathalie Sjölander

Pju, hej avskrivning! Så skönt att kunna berätta hur det stått till den senaste tiden för er! Så att det varit lite glest med inlägg här kan alltså texten ovan förklara…

Men nu blickar vi framåt! Hoppas på en bra graviditet resten av tiden men jag tar verkligen inget för givet nu. Men några små livstecken om att det bor någon där inne har jag i alla fall fått och då känns det genast lite bättre! Som en påminnelse i allt illamående att allt detta är för en ny liten bäbis ❤

Foto: Nathalie Sjölander

En dag i juli.

Fredag och ledig dag. Vaknade av att telefonen ringde 06.30 och ett meddelande om att en ko spatserade efter vägen. Inte den bästa väckningen dirket, men det var här hemma så bara att dra på sig en tröja och hämta en hink. C kom hem sent inatt så han fick ligga kvar med kidsen så gick jag ut.

En mycket fin morgon faktiskt. Och den ensamma kossan gick så fint bakom mig efter vägkanten och in i hagen igen så det var nästan en mysig stund.

C och Lilla P åkte iväg på ett litet uppdrag mitt i dagen och det gav mig en stunds städfix i huset. Hedvig sov i vagen efter lunch så jag kunde påta på i godan ro. Det känns som att jag är någorlunda påväg tillbaka

Och nu i kväll. Grillen tändes och där lades entrecote från gården, bubbeldricka i glaset och hela familjen åt middag ute på altanen. Somrigare kan det knappast bli.

Som pricken över i så har första blomman på luktärterna slagit ut!

Imorgon väntar en tillsammansdag hela familjen. En sån dag man får ta till vara på lite extra den här tiden på året.

Trevlig helg!

Rivning påbörjad.

Några dagar har gått sedan branden och idag började rivningen.

En grävare har varit här och börjat riva i stål och plåt. Svårstädat kan man säga med denna stålkonstruktion.

Men det är en början. Nu kommer nästa steg. Försäkringsfrågor och det stora frågan – vad gör vi nu??

Vi som hade kunnat lägga stora livsavgörande beslut lite på is ett tag framöver. Att köra på som vi gjort nu och vänta på att välkomna den nya familjemedlemmen. Men nu kommer beslut av olika slag att måsta tas, ganska snart. Håhåjaja.

Hårt arbetande barn körde grus och pratade i telefon med sina kåpor här på eftermiddagen, precis som pappan!

Barnen har varit hos mormor under dagen medans jag var på Borta-gården. Jag mjukstartar med jobb denna vecka och mormor och morfar är snälla att ställa upp som barnvakt. Så barnen får vara hellediga två veckor nu men till veckan blir det förskolans sommaröppet.

Och nu kväller. Dagens energi är ganska förbrukad. Har precis fått svar från blodprov och ska börja ta järntabletter då depåerna var lite låga. Kanske kan det göra susen för tröttheten. Den som ändå blivit något bättre än där precis i början. Då kunde jag i princip somna stående om jag fick!

Så en liten uppdatering om läget och så önskar jag en trevlig kväll!

Det har brunnit.

Jag ser att det är många av er som varit in här idag och det förstår jag. Så här kommer nu till slut historien om gårdagen. Den där första dagen på Borta-jobbet igen för mig.

En timme innan jag var klar för dagen får jag meddelande om att snabbt åka hem;

Det brinner i lagårn.

Där börjar det. C hade haft en hemmadag på gården. På eftermiddagen går han in för en fika. Han ser en lastbil sakta in och stanna utanför på vägen och undrar varför? Han hör i samma veva en obekant ljud och springer ut – rök och lågor upp genom taknocken på ladugården.

Jag släpper allt, meddelar om det oklara i arbetet och drar hem. Tänker på vägen att shit, det brinner i gamla mjölkgropen och att det brinner riktigt, det är förbi med en brandsläckare liksom. Men är ändå relativt lugn. Jag vet att det inte är några djur i lagårn.

Men när jag rundar sista kurvan och gården uppdagas kommer chocken. Ladugården står i svart rök. Det bolmar ut genom den öppna nocken och gården är full med människor, brandbilar och brandmän. Jag bryter ihop. Även om jag vet att lagårn är tom så gör det så ont att se! Lagårn, det som varit hjärtat på gården sedan jag växt upp står i lågor.

Trots bara järn och plåt var det mycket som kunde brinna ändå. Den isolerade mjölkgropen, mjölkrummet, tankrummet och personalrummet är nu ett minne blott.

Så hälften av ladugården är totalförstörd men andra halvan är i princip intakt. Då det just bara är stål och plåt på den längden.

Det som är otroligt är att omkringliggande byggnader kunde räddas. Då gamla stora lon ligger på bara några meters (!) avstånd trodde nästan ingen att den kommer att stå kvar och börjar den att brinna ja då blir det lite mer panik då en sådan bamsebrasa och den värmen och gnistregn skulle göra att bostadshuset ligger risigt till…

Men duktiga brandmän från fyra stationer jobbade på i nästan fem timmar.

Trots tragedin så hade vi många ”tur i oturen”. Lagårn var TOM. Till och med tjurarna som vi annars har inne har ju C envisats om att släppa ut, trots protester från frun…, men som nu var en himla tur att han ignorerat! Och att alla två- och fyrbenta är oskadda är ju det allra viktigaste. Hade detta varit vintertid hade det varit 50-60 djur där inne också… Usch, man vill inte ens tänka tanken.

Sedan att byggnader runt omkring kunde räddas och att bostadshuset inte blev i riktig fara.

Och just denna dag var barnen hos mormor och morfar. Då jag börjat jobbat så ska de vara några dagar hos dom denna vecka för att slippa sommaröppet på annan förskola en vecka till. Och just igår skulle de även ha en sova över dag då jag skulle jobba tidigt på tisdagen. Så vi behövde inte tänka på hämtning och hur vi reagerar och förklara för barnen om vad som händer.

En chockartad syn från huset.

Så det har hänt. Och vi vill också tacka alla som hört av sig senaste dygnet på olika vis! C’s telefon har gått varm, det ringer och det skickas meddelanden både här och där. Och det slår oss vad vi är omringade av fina människor! Som ställer upp, erbjuder hjälp av olika slag och bara visar att de finns där.

Vilken känsla och tacksamhet ❤️