Att ha haft födelsedag

Igår var det min tur. Min födelsedag!

Det kom en liten familj uppför trappen på morgonen med sång, teckningar och fika.

Vi gjorde klart tårtan och de närmaste i familjen kom och fikade.

Jag hade önskat mig att under dagen med springskor på fötterna och helt ensam få ta en tur. Men när några vänner skulle träffas och åka skridskor med barnen så skulle självklart Lilla P få åka med på det så C åkte med han. Varken jag eller Hedvig har skridskor så vi stannade hemma och där fick jag min tur.

Med strålande sol, två sovande barn i vagn tankade jag sån energi! Sneglade på det där hårt packade spåret på skoterleden och styrde kosan upp på det!

Denna tur gick springstegen inte att stoppa heller. Men det känns bra! Både där och då och såhär efteråt. Så nu ska det försöka smygas igång.

En dusch på det och så C present, att vi hela familjen skulle äta på restaurang i grannbygden. Vilken lyx va! Nog var det två lite smått nervösa nyblivna trebarnsföräldrar som gick in genom dörrarna men å så bra det gick. Snälla barn och god mat.

C åkte på kvällen till borta-jobbet men jag är så himla glad över min dag. Den innehöll precis allt man kan önska sig. En hel dag med familjen, noll stresshormon, en boozt av endorfiner i makalöst härligt väder och god mat.Året som 28 gav mig mitt tredje barn, större kan det inte bli. Och nu går vi in på det 29e. Kan det vara året då vi blir mjölkbönder igen? Det får vi snart reda på, spänningen är olidlig!

Och TACK alla ni som lämnat grattishälsningar här och där!

En helg med soltimmar.

En hemmahelg för hela familjen.

Med fortsatt rivning/sortering av gammal lo.

Massor med soltimmar, äntligen!

Tramptraktorn är i bruk sommar som vinter!
Det ser ut som fjälltoppar där borta i skyn.

Så himla härligt att ljuset stannar längre och längre hos oss på dagarna nu, extra härligt är det förstås när solen skiner mer än bara 10 min!

C hade långhelg så även idag var han hemma. Vi hjälptes åt med lagrån som inte gick lätt som en plätt idag… Redskap gånger två krånglade… Men till slut var det ströat, skrapat och utfodrat överallt…

… Och vi alla kunde njuta av solen!

Det kokades varm choklad och breddes mackor och så fikade vi mellis på en solbadande bro.

Någon var snabb att norpa åt sig muggen med favoritmotivet.

Alla fick såklart melliset utomhus. Vissa i en lite gräddigare form men alla lika nöjda!

Och nu har vi tagit kväll. Pappan har åkt för flera dagars borta-jobb och vi tar dagarna här som de kommer. Någon förisdag för de stora, telefonmöte och utbildningsdag för mamma och minsting och så en massa däremellan. Djur att kolla till och förhoppningsvis en solig promenad eller två.

Vi hörs!

Att skicka på slakt.

Vi prickade in slaktbilen en av C’s hemmadagar i veckan.

För oss är det viktigt att visa och förklara för våra barn vart maten kommer ifrån. Oavsett om det är kött, potatis, bröd eller ägg. Att det ligger arbete bakom det man stoppar i munnen.

”Mamma, snart kan man köpa kött i affären,” säger femåringen hur självklart som helst. Det blir det mest naturliga i världen att vinka av ett gäng kor och tjurar som sedan kommer bli prima mat till massor av människor.

Men det är klart att det alltid känns lite tråkigt att lasta på bilen och vissa gånger är ju såklart jobbigare än andra beroende på vilka individer som kliver på. Personligen tycker jag att det är lättare nu än med mjölkkor, för man har ofta en starkare relation till i princip varje individ då än nu. Men det är såklart olika från gård till gård och hur man känner.

Det som faktiskt var extra skönt den här gången var de där tjurarna som åkte. Ni vet väl nu att dom inte är mina ögonstenar direkt… Tre stora fick åka. Så nu är det bara Stortjurn (han vi har som avelstjur) och de mindre kvar. De som inte har blivit så himla testosteronstinna än… Skönare grupp att hantera nu med andra ord!

C gillar ju det där med att föda upp tjurarna till full storlek medans jag hellre säljer de som livkalvar. Vi har gjort lite både och de här åren som köttproducenter så inte riktigt kommit in i nått ”system” för de där med tjurarna. Men det har varit svårt att sälja livkalvar nu så därav har det blivit kvar ett gäng.

Vi får väl se hur det blir den dagen vi drar igång med mjölk igen. Då borde det finnas lite plats i befintliga lagårn för uppfödning av de egna tjurkalvarna har C som plan… Inte riktigt fan av den planen men vi får väl se hur det blir. Kan det vara ekonomiskt försvarbart så kanske, om C tar på sig ansvaret för dom testosteronbomberna!

Vi får se hur det blir med det den dagen helt enkelt! Nu är det 10 djur mindre i lagårn och det kan grupperas om lite igen vilket alltid känns skönt. Sprida ut de mer och få ännu lite mindre djur på varje yta = går mindre strö! Särskilt denna milda, fuktiga vinter då det går såna mängder strö för att hålla bäddarns torra!

Nu har vi lördag och C är hemma över helgen, långhelg till och med då även måndag är hemmadag innan borta-jobb kallar igen.

Ha en fin helg!

Det positiva måste vinna!

Uppdrag Granskning -Arlagården. Inte många som missat hur det är i ropet just nu.

Jag vill också skriva några rader, det är så himla många som gör det så jag tänkte att jag kanske inte behöver men alltså jo!

Den VERKLIGA bilden måste visas så mycket att den tar över! Bilder på glada, välmående kor, där ägarna lägger alla sin tid på att få just – glada, välmående kor.

Att se det som visades igår gör ont. Skitig miljö och hungriga djur. Något ligger alltid bakom sånt här, utan att det är en ursäkt på något vis, djur ska inte fara illa.

De nämner i programmet att detta är ett undantag, ändå vinklas det lite, om inte annat så gör rubriken det, till att såhär är det att vara Arlako. Detta svärtar ner hela denna branch. En branch som redan jobbar allt de kan för att visa upp det fina med en modern mjölkproduktion. Och den är BRA. Men i alla brancher finns det de som inte håller måttet. Oavsett orsak. Att ha det såhär är inte lönsamt, ingen bonde VILL ha det såhär, har det kommit hit så är det inte långt borta till undergång för hela företaget, för djur som inte mår bra ger ingenting tillbaka.

Och detta är EN gård, som jag hoppas kommer till rätta med problemen eller hittar andra lösningar för dessa djur. Men detta gör INTE att man ska dra alla över en kam! Det blir inte bättre att ”bojkotta Arla”. Detta är ett enskilt fall som tyvärr drar ner alla andra duktiga bönder på fel grunder.

De finns de som har fulla huset med instängda katter som går i deras egen avföring och inte får tillräckligt med mat och hundar som hålls på samma sätt. Enstaka fall som dyker upp. Men det betyder ju inte att man ska misstänka alla med hundar och katter för djurplågeri? Eller att vi i sverige inte borde ha hundar och katter som husdjur.

Tänk på det. Och alla ni som kan, fortsätt sprida en positiv bild av vår mjölkproduktion i Sverige! Detta ska inte få dra ner alla i det svarta hålet!

Äntligen! Ett måste i mitt liv.

Söndag och barnkalas. Nybliven trebarnsförälder med en spädis. Pappa C kom hem de timmarna i hans annars jobbhelg på Borta-gården.

Men med inte så stora krav så gick det fint. Korv och bröd, tårtafikande och en skattjakt modell enkel. Sen där emellan skötte de lek och stoj själv.

Idag vaknar vi till måndag och vinterlandskap. De större barnen skjutsas på några timmar föris. Jag och bebis kommer hem, dricker kaffe i tystnad och myser en stund bara vi två.

Å sen. Jag gick till det där skåpet, det som gör att Kajsa-hunden blir smått tokig; Där träningskläderna finns.

Tre veckor har gått sedan lillsnoffsan kom till oss. Foglossningen har känts av lite diffust nu efteråt. Det dagliga stöket med barn och koll av djur och så har liksom varit fullt tillräckligt för kroppen denna första tid. Knipövningar och lite höftlyft och så har såklart gjorts, allt för att så skonsamt som möjligt börja stärka kroppen inifrån och ut igen.

Men idag alltså. I vintervitt, med ett barn i vagn och tillsammans med min fyrbenta kompanjon så gick vi en rask promenad!

Och SOM jag njöt! Jag kände hur endorfinerna kickade igång, hur kroppen bara – ÄNTLIGEN!

Och hur det slog mig, stort, att det här varit så saknat. Hur mycket detta faktiskt ger! Den friska luften, som idag hade inslag av lite piskande snöflingor, landskapet, frihetskänslan och den där underbara känslan av att jobba med kroppen, få upp pulsen. Detta är det jag behöver för att tanka energi! Det ger mer än att ta en powernap (om man inte har ordentligt med sömnbrist såklart). Jag fick bromsa mig själv gång på gång för att inte börja springa. Jag måste vara klok och skynda långsamt.

Älskade Emmaljungan rullar med ännu ett barn. Konstant i fem år har den varit i tjänst och flera till väntas! De stora hjulen tar sig lätt fram på våra vägar, i snö eller grus.

Och tacksamheten igen att få bo såhär. Bland småvägar och öppna landskap. Mötte inte en bil efter lillvägen på promenaden fram och tillbaka. Hunden springer fritt och jag tror vi båda är lika lyckliga.

Så gårdspromenaderna kan nu utökas till lite längre varianter! Tjoho!

Barnen hämtades sedan på föris. Vi var ute och gjorde en snögubbe i kramsnön som blivit och nu har vi ätit middag och väntar med läggningen tills pappan kommer hem.

Han är på hemväg och har nu två hemmadagar på schemat. Tjoho igen!