Hjärtesorg

Chocken vi får när vi rullar in på gården idag. Efter en dag på Borta-gården med barnen i bilen som är hämtade från föris.

HÖK.

Det sitter ett stort monster i ankhägnet med en av våra älskade ankor i sina klor.

Jag skriker och flyger ut ur bilen, inser ju sen att jag kanske inte reagerade så himla bra med tanke på kidsen där i baksätet. Men som tur var pratade Lilla P precis med pappan på högtalare så han var som med dom i bilen.

Så ofattbart. Som jag har sjå med dessa ankor, och höns också såklart. Då detta hägn inte är rävsäkrat (det går att gräva sig in tex) så stängs de in i en bur inne i buren på kvällarna, för att vara säker, luckan stängs till hönsen osv. Det har varit sånt himla fokus på räven nu senaste tiden, han som skriker på kvällarna och sitter och kikar upp mot gården, lämnar lite bajs utanför hönshuset och så.

Kände imorse att nä, jag släpper inte ut hönsen idag, då både jag och C var borta från gården hela dagen. Men ankorna fick såklart komma ut till badet.

Men, de har inget tak. En stor björk står mitt i, som med löv på nästan blev som ett tak här i sensommar, men nu är det bara ett glest träd och Höksäsong, tydligen.

Naturens gång. Ja visst. Men jag känner mig skyldig. Men vill ju också att de ska få ha det så bra som möjligt, så fritt som möjligt också.

Ont i hjärtat gör det i vilket fall. Tycker så synd om Andy och Anki, som tappat sin vän så brutalt. Jag bar in de två direkt, in i lagårn. Där får de vara nu, med fyra väggar och tak, av trä.