Varför vi inte har något vårbruk.

Dagarna som går nu, vardagen den snurra i försommaranda.

Nåja, kalla sådanna har det ju förstås varit men från och med idag ser det ut att bli ändring på det!

Luktärtorna fick äntligen flytta ut förra veckan i alla fall. De är ju ganska tåliga ändå när temperaturen kryper sådär lågt som den gjort ett bra tag på kvällar och nätter. Men lite ”peckliga” är dom allt, de har nog stått i lite för lite jord lite för länge. Men jag hoppas att ny jord och uteluft kan ge de lite ny kraft.

Annars snurrar vi på med Borta-jobb. Blir rätt mycket nu för pappa C då det varit och är vårbruk och C som nu jobbar på ny stor gård finns det liksom ingen hejd på jobb. Även grannbönder har han varit hos och hjälpt till också så man kan verkligen säga att säsongen har kommit igång!

Vi har faktiskt inget vårbruk i år. Jag skulle ju prata lite om det. Det blev ett ”sabbatsår” här. Det var faktiskt så att vi tog ett beslut i vintras om att vi skulle avveckla helt här på gården. Då köttdjuren inte riktigt är det vi vill hålla på med. Och när vi bådar ju också jobbar i princip heltid ute nu så kändes hemma-jobbet nästan som en börda. Ett måste som krävde sina timmar på sena kvällar efter hela jobbdagar, matlagning, barn och nattning och hushållssysslor att försöka hinna med. Det kändes inte värt det helt enkelt då det inte är ett brinnande intresse.

Men så ändrade vi oss igen. Fick iväg några djur på slakt efter den långa kön som varit efter torkanåret och trycket lättade något i lagårn. Vi inser också att gården utan djur, utan dessa fyrbenta stora djur, det känns ännu mer fel. Och i denna veva så stabiliseras ekonomin något. Den som varit olidligt hård sedan vi slutade med mjölkkorna. Denna abrupta, snabba, tvära övergång har gjort det otroligt kämpigt att få ihop. Så att efter tre år kunna få huvudet ovanför vattenytan igen och andas är även det en lättnad.

Och nu går vi mot sommar. Djuren är ute och som det är precis nu så öppnar man dörren och där går korna. DÅ är det sommar. Jag kan inte tänka mig att öppna denna dörr och inte har några djur som betar framför huset. Det skulle bara inte gå.

En salig blandning som jag faktiskt älskar. ”Bara vita charolias!” sa jag från början men jag börjar tycka om att se denna mix i både färg och form av individer. Några rena charolais, några blandisar som inte ens vi vet vad de innehåller från inköpta kvigor och så nåra få mjölkisar och hjärtevänner som nu lever diko-liv.

Så därför är det inte en herrans massa vårbrukstimmar åt oss själva i år och det känns mycket märkligt men även lite skönt då vi har det vi gör ändå just nu. Inget är alltså plöjt och ska sås. Men skörda kommer vi såklart göra och nästan all mark är kvar (bara de som vi haft längst bort drygt en mil enkel väg har vi sagt upp).

Så nu vet ni läget och vårat velande över en framtid som vi fick lite stress över där under den kalla snöiga perioden. Inte lätt att veta hur man ska göra när ens framtidsvision man haft så länge plötsligt inte finns. Klart det blir lite kaos men vi tar ett steg i taget så ser vi vart det bär!

Var sak har sin tid.