Denna vecka började med en heldag med saker på schemat. Kidsen skjutsades på föris och sedan raka spåret till MVC för koll av Liten i magen. Två flugor i en smäll blev det där då tandläkaren inte är långt därifrån och lagom efter en handling på affären så hade jag kontroll av tänder. Grönt ljus i både mage och mun!
Hem för att hämta upp mannen och sedan iväg på nästa möte. Lrf-konsult och bokslut. Det är med lättade axlar vi gör bokslut i år efter kämpiga år med verksamhetsomställning (mjölk till kött).
Väl hemma sedan byte från fina kappan till skitiga gårdskläder och ut till lagårn för lite djurflytt. Där jag självklart är försiktig med min mage. Det är C som får springa bland djuren och jag stå och peka på sidan om, typ!
Bädden är utkörd igen efter en bara några veckors användning då vi i panik måste ta in djuren. Men ut med det igen för elektrikern som nu satt upp en till rad med lampor.
Så nu är de grupperade lite mer som det ska vara. Alla kor med småkalvar är äntligen på rätt avdelningen (där småpluttarna inte kan krypa ut på foderbordet som några gör stup i kvarten…) och några kalvar är skilda från sina mammor som är över 6 månader.
Så nu lyssnar vi på koskrikande några dagar. Usch jag tycker detta är värre än med mjölkkorna. När vi skiljde ko från kalv efter något/några dygn. De bryr sig knappt. Men nu! När de gått ihop, diat och knutit ett starkt band under ett helt halvår tycker jag det skär i hjärtat att lyssna på sakna-ropen…
Men, de är ju stora och behöver inte mjölken längre så det är bara att göra det och gå med hörselkåpor i lagrån.
Idag har också varit hemmadag för C och han har halmat och ställt fram balar inför några dagar nu på borta-jobb.
Så nu har vi pussat han hejdå och intagit kvällsläge här.
För ett tag sedan tog vi in ALLA djur. Ett gäng har ju fått vara inne ett tag men nu kändes det som de bara måste få komma in. Det blir blötare och blötare ute men vi har liksom inte haft en färdig lagård att ta in dem i. Men nu har alltså alla djur fått komma under tak men på väldigt provisorisk yta än så länge. Eftersom att all vatten och el dras om på nytt så har vi fått ställa ut badkar och fylla manuellt med vatten som jag nämnt tidigare. Det har prioriterats hos snickare och rörmockare att få klart detta så fort som möjligt och nu äntligen. I torsdags skvalpade det i vattenkopparna igen!
Halleluja!
Även en rad med lampor blev klar och det lyser nu mer än bara den provisoriska lampan som är uppsatt så det inte blir helt svart för kossamu på natten, eller typ 2/3 av dygnet som det ser ut nu…
Så det händer grejer. På måndag ska en till lysrad upp och då måste det tömmas en bädd där kossorna går nu för att elektrikern ska komma åt så det för bli morgondagens göra.
När det är klart så är faktiskt en del klar i lagårn då! Där vi kan gruppera lite djur med eget foderbord och vattenkoppar. Och komma åt att ströa med halmrivaren och så, början på lite ordning!
C kom hem igår efter tre dygn borta. Jag åkte och fredagshandlade på affären, själv. Det kändes som lite av en lyxstund för denna mamma.
Och idag har vi grejat här hemma. Familjen har varit många timmar ute i gegg och duggregn. Utfodrat och städat ut lite ur gammla lon som ska rivas så småningom här.
Pappa C har gått ut igen nu här i eftermiddag och halmar åt djuren innan vi tar kväll i huset.
Inlägget är i samarbete med eplaros.seoch Emma Jansson.
Nu är vi i denna tiden – typiska november. Denna går, trista och mörka period. Idag har det inte ens varit lönt att släcka fönsterlamporna, de har fått lysa hela dagen, så grått och mörkt har det varit.
Och när det blir mer timmar inne, så passar vi på att ha lite extra mysstunder. Och det extra fint när vi har böcker från min favorit-illustratör Emma Jansson!
Vi har haft en bok länge – Vems bajs? Men lagret är nu påfyllt med resten i hennes serie. Jag vet inte vem som älskar de mest, barnen eller mamman!
Det är på riktigt en fröjd att gå igenom sida för sida. Färgerna, detaljerna i varje bild är helt makalösa. Sen att det faktiskt är utbildade också med lättläst text på rim som författaren Sarah Watson skrivit är ju ett stort plus. Hur ser spåren, bajset, rumpan ut på våra skogsdjur? Bilderna talar för sig och det finns så mycket att hitta och upptäcka i varje bild.
Vems spår?
Den roligaste detaljen är att på varenda sida, i alla böcker gömmer det sig ett äpple. Det har blivit ett måste nu vid läsningen av dessa böcker att den måste hittas innan vi kan bläddra.
Denna trio är helt underbar och finns nu till nedsatt pris HÄR .
Dessa två är lite mer fakta-böcker. Vi får lära oss om våra vanligaste fåglar och fiskar med samma vackra bilder och bildande text. Så fin som just barnens ”Min första” fågel- och fiskbok.
Jag kan verkligen rekommendera dessa böcker! Ett tips som juklapp kanske? Till era egna barn/barnbarn/släkt/vänner.
Det finns olika bokpaket men även kan man såklart köpa de var för sig.
Ett mysigt, ljuvligt kuddfodral har också fått landa här hemma. Med ett oemotståndligt motiv, tycker jag såklart! Och apropå tidsfördriv innomhus så finns ett roligt ”Finns i skogen” spel istället för klassikern ”finns i sjön” också men mina barn är något för små. En fördel är att den kan hålla kort på handen.
Men jag tipsar verkligen igen om att gå in på hemsidan eplaros.se och kika.
Efter morgongröten imorse kom lilla radiobilen på besök. Anton Kårén från P4 Västernorrland kom och ville prata lite om att vi tänker satsa på att bygga för mjölk igen.
Då antalet mjölkbönder fortsätter att minska, många är långt upp i åldrarna och har många gånger ingen som kommer att ta över när pensionen är inne så vill de lyfta fram oss som satsar. Få en positiv bild av det hela. Att det faktiskt finns dom som vill satsa på mjölkproduktion också. Sen att det är en tuff bransch kan man inte sticka under stol med, även om man känner ett driv och en positiv anda. Lönsamheten är låg (i det flesta fall) och det är mycket att förhålla sig till i lagar och regler.
Men. Det är vårt kall. Vi har ju provat på att vara mjölkbönder några år. Vi älskade det, tills bägaren rann över av flera olika anledningar och vi kom till vägskälet – bygga nytt eller lägga ner. Kalkylen på en ny ladugård gick inte ihop då, så det blev det senare alternativet.
Nu har vi också provat på livet som anställda. Jobba borta. Många fördelar med det, absolut! Lediga helger, lön in på kontot, inte ha huvudansvaret för allt som händer osv. Och ni vet ju att jag har stortrivts på min Borta-gård. Men. Sin egen gård, sina egna kor, styra sin egen tid. Det är ändå något annat. Jobba tillsammans och driva företaget framåt med han jag är gift med, jobba tillsammans med det vi båda brinner för. Det är ju det som vi drömt och trott att vårt liv ska se ut – tillsammans.
Trots att man är anställd, har schema och är ledig så känns det som att vi är mindre hemma. Och vi är ju hemma-katter båda två. Vi vill hellre lägga arbetstimmarna på vår egen gård. Och det är ju inte så att om vi är lediga så är vi lediga utan då har vi ju ändå 60-70 djur att ta hand om som det ser ut nu. Och trots att arbetstimmarna kommer att bli fler så kommer vi ha mer familjetid. För man blir på ett sätt mera bunden men å andra sidan mera flexibel att styra över sin tid.
Jag säger inte att det kommer bli en lätt resa men det är en resa vi vill ta oss an, för det känns rätt – för oss. Sen hur livspusslet i praktiken kommer att se ut med mjölkkor och tre barn det tar vi eftersom!
Så visst var det roligt att de ville komma och prata lite med oss om att vi vill satsa. HÄR finns en direktlänk till programmet och så får man spola fram 2h och 16min till min lilla intervju. Och även 2h och 45min en liten snutt till. Om ni vill lyssna!
När jag nu gick ifrån borta-jobbet så tänkte jag att åå så mycket tid det kommer att finnas nu! Jag har flera små projekt att ta itu med innan bebis kommer och äntligen får jag tid till det!
Men alltså, det har lite trögstartat om man säger så. Våra färbenade bilar till att börja med. De är trasiga på olika vis. Så en bil har vi just nu, som C haft hela sommaren och som andra bil men som vi nu måste fortsätta ha till vår riktiga är lagad. Vilket nu innebär att när han jobbar borta och sover över två och tre nätter så är vi ganska strandade här på gården jag och barn. Vilket inte gör så mycket egentligen, jag älskar ju att bara vara hemma. Så nu första veckan så har jag varit hemma med barnen i princip varje dag. Och det blir ju lite av en ny rutin att komma in i. Jag slappnar av på ett helt nytt sätt. Vilket i sig är jättebra men planerarhjärnan får lite utmaning.
Har man begränsat med tid hela tiden så får man en rutin, ett flow i det hela. Man ”måste” för det finns inte tid ”lite senare” för då är det natt och morgonen därpå är det iväg på jobb igen.
Så jag tror att det är mycket det nu, att ”äsch, jag har ju hela dagen på mig att städa undan, dammsuga, torka golv”… Som verkligen behövs just nu och lilla städmänniskan i mig blev också glad då mer tid hemma vankades och man kan hålla efter på en annat sätt. Ha!
Nu vaknar vi och äter frukost, myser runt i morgonrock länge. Barnen kollar på morgontv eller leker. Vi går ut på förmiddagen och drar ut den milslånga (typ) vattenslangen och fyller upp badkar till djuren. Detta bestyr är det viktigaste på hela dagen, vatten till djuren. Barnen har också hittat en ny favoritplats att vistas på och det är bland spillvirke i ladugården.
Det mäts och ritas och byggs dörrar. ”Så behöver inte snickarna göra det på måndag, mamma” Perfekt älsklingar svara jag.
Sedan blir det sen lunch. Då jag inte riktigt bryr mig om vad klockan är hela tiden så visar det sig att vi alltid är ute längre än väntat. In för matpåfyllning och sedan en vilostund. Hedvig sover vagnen och Pontus får antingen en lyxstund framför ett favoritprogram eller så leker han i lugn och ro med sitt utan att bli störd av en virvlande lillasyster överallt.
Och sen är det kolsvart ute. Energin blir inte på topp och de där rummen på övervåningen jag ska ta itu med känns väldigt tunga. Men vi går upp. Flyttar lite saker, barnen har superkul och leker och vips så är det dags för middag igen och där har all energi för dagen sedan tagit slut. Myser en stund innan läggning, läser bok och nattar små.
Preggotrött, mörkret och att inte riktigt ha kommit in i den nya vardagen.
Men jag gillar det ändå. För att måstena och kraven har sänkts avsevärt. Vi tar dagen som den kommer och så får det vara så. Vilken lyx ju ändå, att ha det så. C försöker ju ställa så mycket som möjligt också innan han åker iväg, med halmning och utfodring och så vilket är guld värt. Men det är klart att det behövs köras nån bal ibland och så det där himla vattnet som dagligen måste ut till 70 djur… Men vi är hoppfulla om att det kan bli vatten i kopparna denna vecka!
Nu har C kommit hem också efter att ha spenderat helgen på Borta-jobbet. Så nu vankas två hela dagar hemma, det ser vi fram emot.
Mitt liv som bonde 