En liten radiointervju om att vi vill satsa!

Efter morgongröten imorse kom lilla radiobilen på besök. Anton Kårén från P4 Västernorrland kom och ville prata lite om att vi tänker satsa på att bygga för mjölk igen.

Då antalet mjölkbönder fortsätter att minska, många är långt upp i åldrarna och har många gånger ingen som kommer att ta över när pensionen är inne så vill de lyfta fram oss som satsar. Få en positiv bild av det hela. Att det faktiskt finns dom som vill satsa på mjölkproduktion också. Sen att det är en tuff bransch kan man inte sticka under stol med, även om man känner ett driv och en positiv anda. Lönsamheten är låg (i det flesta fall) och det är mycket att förhålla sig till i lagar och regler.

Men. Det är vårt kall. Vi har ju provat på att vara mjölkbönder några år. Vi älskade det, tills bägaren rann över av flera olika anledningar och vi kom till vägskälet – bygga nytt eller lägga ner. Kalkylen på en ny ladugård gick inte ihop då, så det blev det senare alternativet.

Nu har vi också provat på livet som anställda. Jobba borta. Många fördelar med det, absolut! Lediga helger, lön in på kontot, inte ha huvudansvaret för allt som händer osv. Och ni vet ju att jag har stortrivts på min Borta-gård. Men. Sin egen gård, sina egna kor, styra sin egen tid. Det är ändå något annat. Jobba tillsammans och driva företaget framåt med han jag är gift med, jobba tillsammans med det vi båda brinner för. Det är ju det som vi drömt och trott att vårt liv ska se ut – tillsammans.

Trots att man är anställd, har schema och är ledig så känns det som att vi är mindre hemma. Och vi är ju hemma-katter båda två. Vi vill hellre lägga arbetstimmarna på vår egen gård. Och det är ju inte så att om vi är lediga så är vi lediga utan då har vi ju ändå 60-70 djur att ta hand om som det ser ut nu. Och trots att arbetstimmarna kommer att bli fler så kommer vi ha mer familjetid. För man blir på ett sätt mera bunden men å andra sidan mera flexibel att styra över sin tid.

Jag säger inte att det kommer bli en lätt resa men det är en resa vi vill ta oss an, för det känns rätt – för oss. Sen hur livspusslet i praktiken kommer att se ut med mjölkkor och tre barn det tar vi eftersom!

Så visst var det roligt att de ville komma och prata lite med oss om att vi vill satsa. HÄR finns en direktlänk till programmet och så får man spola fram 2h och 16min till min lilla intervju. Och även 2h och 45min en liten snutt till. Om ni vill lyssna!

Och så slutordet – ”Då kan vi försörja Sverige!”.

Byggets framgång.

Det går undan i bygget. Ibland tycker man att det inte går fort nog, vi vill ju få ordning på djur och så där inne men när man ser hur mycket som händer från dag till dag så förstår man att det går undan!

Härom veckan grävdes det vattenledning. Helt nytt dras. Eftersom att ladugårdsutformningen blir lite annorlunda. Mjölkrum, tankrum, mjölkgrop och personalrum kommer inte att återuppbyggas (det som ändå inte alls användes nu) så det befintliga vattnet kommer upp på helt fel sälle.

Det fina med detta är att den nu grävs i backen mer nu än det var tidigare. Och när allt ändå görs om så kommer den att isoleras rejält efter foderborden till alla koppar.

Tidigare hängde slangen i taket och gick ner till varje kopp, oisolerad med en värmekabel. Denna kabel krånglade mer och mer för varje år nu och vi försökte isolera eftersom men de senaste två åren har vi brottas varje vinter med fruset vatten nästan konstant.

Men nu kör vi både på hängslen och livrem! En ”plåtlåda” byggs längs kanten som i botten och kanter täcks med frigolit. Där i läggs slangen med en egen isolering runt och så fylls hela kalaset med frigolitspån. PLUS att det dras en värmekabel genom denna. Kopparna flyttas ner och vattenledningen kommer in underifrån till dom, isolerat. Kopparna är i sin tur eluppvärmda så det inte ska frysa i själva koppen.

Och såklart så är det ett avtagbart lock på plåtlådan och vid varje kopp så man kommer åt om det skulle bli nått strul!

Taket är nu helt på också och det har börjats invändigt att byggas upp lite väggar.

I det här utrymmet var mjölkgropen, där även väggen kollapsade i branden. Och nu är själva gropen igengjuten och vi häpnas lite över vilket stort utrymme det blev! Det kändes ju nästan lite trångt när det mjölkades två rader kor på var sin sida av själva gropen, som var ovanligt smal i vår ladugård. Men när det bara blir ett fritt golv utan massa grindar och inredning och ett hål i backen så blev det en himla yta!

Här kommer det att bli ett garage/verkstad. Det vi aldrig har haft men alltid saknat. Förvaring av verktyg, man kan komma in med en traktor om det behövs och bygga, fixa, skruva inomhus och slippa stå ute i -20, typ.

En dag då det blandades murbruk till en av väggarna. Såg inte men snickarna kanske passade på att grillade korv till lunch?

Detta kommer att bli så himla bra tror jag!

Som ni förstår som kommer det inte bli mjölk i denna ladugård. Där står det fortfarande ganska still. Vi hade besök igen av en robotleverantör och gick igenom lite mer på ritningen vi gjort och jag blir helt pirrig i magen av denna planering! Tänk om detta kan få gå i lås! Vår EGEN ladugård, en ladugård som VI fått bestämma i detalj hur den ska bli?! Svindlande, men också sjukt många svåra beslut. Men det kommer alltså bli en helt fristående ladugård bredvid vår befintliga. För tanken är också att alla rekryteringsdjur, ungdjur och sinkor kommer att bo i ladugården som byggs upp i detta nu och bara mjölkande kor och mjölkkalvar och enbart semineringskvigor kommer bo i den nybyggda.

Åå så mycket spänning, men också massor av ovisshet för vi vet ju ingenting än om det hela kommer att bli som vi vill. Men bank, investeringsstöd och så. Många pusselbitar ska samlas ihop och förhoppningsvis passa ihop med varandra i slutändan. Men vi kör på mot målet!

Mjölkkor i Åsäng igen!

Byggplanen

Äntligen är det där skelettet som stått och stirrat på oss påbörjad att få på sig kläder igen!

Snickarna har slagit läger på gården och ska nu börja bygga upp den brunna lagårn.

Den där dagen i Juli som lagårn stod i lågor. Det har tagit tid att komma fram med en plan. Hur vi ska bygga, försäkring och hela konkarongen tar en massa tid. Offerter och finjusteringar. Men nu är det äntligen påbörjat som sagt!

Det kommer inte att bli mjölk nu och här. Det är ju fortfarande det som är målet men med bakslaget som kom (läs om det HÄR) så är väntan evighetslång på att komma framåt på just den fronten i nuläget.

Men oavsett hur den domen blir så skulle det inte bli mjölk i denna byggnad ändå utan här kommer det nu att byggas upp för djuren vi har nu och för kommande ungdjur. Så mjölkgrop och personalrum som brann upp kommer alltså inte att återuppbyggas utan den dagen det (förhoppningsvis!) blir mjölk så kommer det att byggas en helt ny, fristående byggnad för enbart mjölkande kor och små mjölkkalvar här bredvid, är planen.

Så ett fokus i taget nu. Det var inte ”bara” att bygga upp den här som vi tänkte skulle bli enkelt. Bara att bygga upp igen tänkte vi, så simpelt, enkelt och billigt som möjligt i princip. Men mera pengar än tänkt går hit (nu hade vi ju dålig koll på vad saker och ting kostar innan också när vi gjorde upp en summa i våra huvuden) och vi vill inte bli dumsnål heller när det ändå byggs upp och görs i ordning. Så att så himla enkelt var det ju inte, många beslut som måste tas! Utrymmen? Vatten? El? Belysning? Som värsta nybygget ändå ju när det mesta faktiskt var förstört och det måste börjas om på nytt allting.

Men taggade är vi på resultatet och ni ska självklart få hänga med här under byggets gång nu när det faktiskt dragit igång!

Nu är det kväller här. En dag på borta-gården för min del och även för C, på hans borta-gård då såklart. Men han är påväg hem nu och imorgon har vi några timmar tillsammans här på hemma-gården att försöka göra något vettigt utav.

Det känns som att en plan kan behövas såhär i förhand så inte halva tiden går åt att fundera på vad och hur vi ska göra saker och ting. Hemma-arbets-tid måste riktigt planeras in nu! Typ göra ett schema för att få ihop vardag med borta-jobb på två håll, barn, familj, massa byggbeslut och den dagliga tillsynen av en drös djur med utfodring och sånt.

Veckan är igång!

Ett oväntat slag.

Ja vi hade ju inte tagit för givet att denna resa mot mjölk skulle bli lätt som en plätt.

En stor del i finansieringen av detta bygge är investeringsstödet som länsstyrelsen kan dela ut till projekt inom jordbruket. En förutsättning för väldigt många för att kunna satsa i denna branch då det snabbt blir stora summor i byggnader och teknik. Även då för oss och detta bygge.

MEN. Nu har vi fått besked om att pengarna som finns tilldelat till länet är SLUT! Vi kommer med ansökan en aning för sent för att inte få veta säkert om det kommer att finnas pengar till oss eller inte. Det härliga i kråksången också är de har en handläggningstid på sex(!!) månader! Så tidigast mars/april får vi besked om vi får ta del av stödet över huvudtaget.

Ett slag vi inte riktigt såg komma.

Vi har haft ett första bankmöte idag. Inget besked från dom direkt såhär såklart så vi får se vart de landar också. Men allt blir ju lite bökigare då vi inte vet förrän längre fram om det över huvudtaget kommer att bli ett bygge nästa år eller inte. Det hänger liksom ganska mycket på det där investeringsstödet då det är miljoner det handlar om.

Ska man se något positivt med detta så är det ju ändå att pengarna faktiskt tar slut! Det finns en investeringsvilja i lantbruket och det är mycket positivt! Det behövs efter några tunga år. Det är fortfarande många gårdar som läggs ner när ingen vill ta över och har man inte ett generationsskifte man kan göra så är det mycket pengar och kapital som behövs för att köpa eller bygga upp en driftsgård från start. Men där kan investeringsstödet göra det möjligt att satsa eller utveckla sin gård. Som vilket annat företag som helst så måste man ju komma framåt. Om banken är med tåget också. De som under senare år blivit mycket hårdare att ha och göra med när det gäller den här typen av investeringar.

Så vad gör man? Denna väntan kommer ju att bli evighetslång! Men det är ju inte mycket att göra åt.

Ett minne dök upp på Facebook just idag också. ”För sju år sedan”. Där stod vi tillsammans i tidig tjugoårsålder på en produktiv mjölkgård. Ticka-ticka från mjölkmaskiner och ett liv med dygnets alla timmar på gården. Inga barn men 55 mjölkkor. Vi vill ju dit igen, tillsammans. Men denna gång med en robot som får sköta mjölkningarna och ett trebarnsliv att rodda runt.

Men det livet, känns självklart för oss.

Nu, nu kan drömmen bli sann!

Jag börjar med att dra lite historik.

Ni vet ju att mycket inte blivit som vi tänkt oss de senaste åren. Mjölkproduktionen som vi la ner, där och då det enda rätta att göra. Vi ångrar inte det beslutet då.

Vi har haft tuffa omställningsår. Rent ekonomiskt att gå från att få en mjölkavräkning varje månad till att få typ noll har inte varit den lättaste av ekvationer. Nu, tre år senare så har det vänt (precis vad vi väntade). Det skulle ta ett par år att ”komma i rätt snurr” med ny produktion.

I vintras insåg vi att vi nog aldrig kommer att kunna börja med mjölk igen här på gården. Förutsättningar av olika slag låg inte till vår fördel. Det var en tung tid. Att helt plötsligt inse att drömmen man haft och ändå gått och småhoppats på att ”kanske någon gång i framtiden” aldrig kommer att hända. Vi kommer kanske inte spendera vår framtid på Åsäng gård, min föräldragård och släktgården sedan minst 6 generationer.

Vi fick tänka om. Vi är båda så inställda på mjölk. Det är dit vi vill så småningom. Så vi började kolla runt lite på gårdar. Var upp till Västerbotten och provjobbade på en riktigt fin gård. Men ångesten över att lämna här. Lämna hemma var så otroligt stark. En sak att vänja sig vid tanken att lämna gården men att lämna hela mitt hem, Nordingrå, Höga kusten det slet och rev ont inom mig. Vad är värt att ge upp?

En annan gård lite närmare kom upp. Pju, då kunde jag andas ut lite. Då kanske vi har en plan som kändes förhållandevis helt okej.

Sen har det väl inte undgått någon att lagårn brann nu i sommar. Allt som kunde brinna i brann ner i vårt järn och betongmonument. Nästan halva förstördes. Orsaken, kraftfoderskruven som inte varit igång på 2-3 år. C hade hemmadag och skulle äntligen försöka tömma silon på gammalt kraftfoder som är kvar sedan mjölkkotiden. Men något måste ha gått varmt, elfel, råtta som gnagt på en kabel etc, något som gjorde att damm och isolering antändes och sen gick det fort!

Vad gör vi nu? Bygger vi upp? Hur/vad bygger vi upp? Eftersom att vi fortfarande inte äger gården utan arrenderar av mina föräldrar så blev till att ta beslut igen. Vi som haft en så jobbig vinter i ändrade drömmar, beslut om framtid och att landa i att vi kör på som vi gjort nu ett tag till. Jobbar borta, har lite djur på gården, väntar in och landar i trebarnslivet och sen kan vi ta steget mot att försöka ta över en befintlig mjölkgård, förhoppningsvis i närområdet. Men nu drogs allt upp igen. Ska det byggas upp för djur ens? Vad vill mor och far med gården om vi ändå kommer att flytta inom en framtid? Ja ni förstår…

Sen slog det oss. Men hallå?! Är det NU vi har chansen? Chansen att förverkliga vår dröm? Den där drömmer som var svår att lägga bakom sig men som helt plötsligt slår emot oss i en smäll! Är det nu vi faktiskt HAR chansen??

Chansen att alltså bygga för MJÖLK.

Vi är mjölkbönder i själen, det bara är så. Visst har vi sett tjusningen att inte vara mjölkbönder nu också men ju mer tiden går desto mer längtar vi tillbaka.

Jag har alltid varit ganska rädd för pengar och investeringar. C är gasa och jag är bromsa – en ofta ganska bra kombo. Då drar det ofta till någon typ av jämnläge. Men nu. Jag har aldrig varit så säker på nånting i typ hela mitt liv. Det är det här jag vill! Bo på vår gård, ha våra egna kor. Kämpa och slita såklart men för oss. Vår produktion, våra beslut. Vårt också magont men det är sånt vi vet kommer till.

För det här är vår dröm och den kan bli verklighet. Nu ska vara bara ta oss igenom nästa steg och det är banken. Och det kommer förmodligen att våra det svåraste steget. Men ett steg som även är det viktigaste. För utan bank – ingen gård – ingen dröm.

Så nu vet ni hur det ligger till, jag har inte velat prata så mycket om detta då vi knappt har vetat själva vad vi gör. Men nu har vi alltså lagt in växeln och kör med gasen i botten för att ta oss igenom det täta snåret mot den där nya mjölkladugården som vi har så drömt om i så många år. Och vi kommer kämpa för det! Tro mig!

Så snälla ni, håll alla tummar ni kan för oss!