Ett oväntat slag.

Ja vi hade ju inte tagit för givet att denna resa mot mjölk skulle bli lätt som en plätt.

En stor del i finansieringen av detta bygge är investeringsstödet som länsstyrelsen kan dela ut till projekt inom jordbruket. En förutsättning för väldigt många för att kunna satsa i denna branch då det snabbt blir stora summor i byggnader och teknik. Även då för oss och detta bygge.

MEN. Nu har vi fått besked om att pengarna som finns tilldelat till länet är SLUT! Vi kommer med ansökan en aning för sent för att inte få veta säkert om det kommer att finnas pengar till oss eller inte. Det härliga i kråksången också är de har en handläggningstid på sex(!!) månader! Så tidigast mars/april får vi besked om vi får ta del av stödet över huvudtaget.

Ett slag vi inte riktigt såg komma.

Vi har haft ett första bankmöte idag. Inget besked från dom direkt såhär såklart så vi får se vart de landar också. Men allt blir ju lite bökigare då vi inte vet förrän längre fram om det över huvudtaget kommer att bli ett bygge nästa år eller inte. Det hänger liksom ganska mycket på det där investeringsstödet då det är miljoner det handlar om.

Ska man se något positivt med detta så är det ju ändå att pengarna faktiskt tar slut! Det finns en investeringsvilja i lantbruket och det är mycket positivt! Det behövs efter några tunga år. Det är fortfarande många gårdar som läggs ner när ingen vill ta över och har man inte ett generationsskifte man kan göra så är det mycket pengar och kapital som behövs för att köpa eller bygga upp en driftsgård från start. Men där kan investeringsstödet göra det möjligt att satsa eller utveckla sin gård. Som vilket annat företag som helst så måste man ju komma framåt. Om banken är med tåget också. De som under senare år blivit mycket hårdare att ha och göra med när det gäller den här typen av investeringar.

Så vad gör man? Denna väntan kommer ju att bli evighetslång! Men det är ju inte mycket att göra åt.

Ett minne dök upp på Facebook just idag också. ”För sju år sedan”. Där stod vi tillsammans i tidig tjugoårsålder på en produktiv mjölkgård. Ticka-ticka från mjölkmaskiner och ett liv med dygnets alla timmar på gården. Inga barn men 55 mjölkkor. Vi vill ju dit igen, tillsammans. Men denna gång med en robot som får sköta mjölkningarna och ett trebarnsliv att rodda runt.

Men det livet, känns självklart för oss.

Nu, nu kan drömmen bli sann!

Jag börjar med att dra lite historik.

Ni vet ju att mycket inte blivit som vi tänkt oss de senaste åren. Mjölkproduktionen som vi la ner, där och då det enda rätta att göra. Vi ångrar inte det beslutet då.

Vi har haft tuffa omställningsår. Rent ekonomiskt att gå från att få en mjölkavräkning varje månad till att få typ noll har inte varit den lättaste av ekvationer. Nu, tre år senare så har det vänt (precis vad vi väntade). Det skulle ta ett par år att ”komma i rätt snurr” med ny produktion.

I vintras insåg vi att vi nog aldrig kommer att kunna börja med mjölk igen här på gården. Förutsättningar av olika slag låg inte till vår fördel. Det var en tung tid. Att helt plötsligt inse att drömmen man haft och ändå gått och småhoppats på att ”kanske någon gång i framtiden” aldrig kommer att hända. Vi kommer kanske inte spendera vår framtid på Åsäng gård, min föräldragård och släktgården sedan minst 6 generationer.

Vi fick tänka om. Vi är båda så inställda på mjölk. Det är dit vi vill så småningom. Så vi började kolla runt lite på gårdar. Var upp till Västerbotten och provjobbade på en riktigt fin gård. Men ångesten över att lämna här. Lämna hemma var så otroligt stark. En sak att vänja sig vid tanken att lämna gården men att lämna hela mitt hem, Nordingrå, Höga kusten det slet och rev ont inom mig. Vad är värt att ge upp?

En annan gård lite närmare kom upp. Pju, då kunde jag andas ut lite. Då kanske vi har en plan som kändes förhållandevis helt okej.

Sen har det väl inte undgått någon att lagårn brann nu i sommar. Allt som kunde brinna i brann ner i vårt järn och betongmonument. Nästan halva förstördes. Orsaken, kraftfoderskruven som inte varit igång på 2-3 år. C hade hemmadag och skulle äntligen försöka tömma silon på gammalt kraftfoder som är kvar sedan mjölkkotiden. Men något måste ha gått varmt, elfel, råtta som gnagt på en kabel etc, något som gjorde att damm och isolering antändes och sen gick det fort!

Vad gör vi nu? Bygger vi upp? Hur/vad bygger vi upp? Eftersom att vi fortfarande inte äger gården utan arrenderar av mina föräldrar så blev till att ta beslut igen. Vi som haft en så jobbig vinter i ändrade drömmar, beslut om framtid och att landa i att vi kör på som vi gjort nu ett tag till. Jobbar borta, har lite djur på gården, väntar in och landar i trebarnslivet och sen kan vi ta steget mot att försöka ta över en befintlig mjölkgård, förhoppningsvis i närområdet. Men nu drogs allt upp igen. Ska det byggas upp för djur ens? Vad vill mor och far med gården om vi ändå kommer att flytta inom en framtid? Ja ni förstår…

Sen slog det oss. Men hallå?! Är det NU vi har chansen? Chansen att förverkliga vår dröm? Den där drömmer som var svår att lägga bakom sig men som helt plötsligt slår emot oss i en smäll! Är det nu vi faktiskt HAR chansen??

Chansen att alltså bygga för MJÖLK.

Vi är mjölkbönder i själen, det bara är så. Visst har vi sett tjusningen att inte vara mjölkbönder nu också men ju mer tiden går desto mer längtar vi tillbaka.

Jag har alltid varit ganska rädd för pengar och investeringar. C är gasa och jag är bromsa – en ofta ganska bra kombo. Då drar det ofta till någon typ av jämnläge. Men nu. Jag har aldrig varit så säker på nånting i typ hela mitt liv. Det är det här jag vill! Bo på vår gård, ha våra egna kor. Kämpa och slita såklart men för oss. Vår produktion, våra beslut. Vårt också magont men det är sånt vi vet kommer till.

För det här är vår dröm och den kan bli verklighet. Nu ska vara bara ta oss igenom nästa steg och det är banken. Och det kommer förmodligen att våra det svåraste steget. Men ett steg som även är det viktigaste. För utan bank – ingen gård – ingen dröm.

Så nu vet ni hur det ligger till, jag har inte velat prata så mycket om detta då vi knappt har vetat själva vad vi gör. Men nu har vi alltså lagt in växeln och kör med gasen i botten för att ta oss igenom det täta snåret mot den där nya mjölkladugården som vi har så drömt om i så många år. Och vi kommer kämpa för det! Tro mig!

Så snälla ni, håll alla tummar ni kan för oss!