Storm, karantän och avlivning.

Hur gick det nu då? Med stormen?

Jo nog blev det storm! Herregud jag trodde taket skulle lyfta den natten! Det snöade på tvären och täckte allt i sin väg.

Vi som tänkt att vi förberett så bra i lagrån inför detta blev ändå inte sysslolösa på stormdagen. Det blåste naturligtvis in från foderbordssidan så bäddarna blev fuktiga – alltså behövde det ströas ändå. Vi gick ut hela familjen och i kastvindarna var det svårt att stå kvar på stället.

Så skönt att C tog sig hem, en dag tidigare så han var hemma när det härjade som värst.

Och efter storm kommer – kyla! Runt -20 har vi nu haft i flera dagar. Sagolikt vackert med bomullssnö, sol och bitande kyla.

Jag och barn har skött gård. Jag blev konstig en dag, knappt feber men kände mig inte hundra. Shit. Har inte varit sjuk på jag vet inte ens när och i dessa tider så förstår ni ju vad första tanken går till! Vera hade haft feber några dagar och H kräktes en natt, bara! Ingen feber eller mera sjukt. Får panik och bokar test, dagen efter känner jag mig prick som vanligt. Ingen idé att ta test sa 1177, har du inga symptom så är chansen stor att det ändå visar negativt. Avvakta och se om det blir något mer. C som skulle komma hem har istället bott på Borta-gården. Vill inte riskera nått! Det visade sig sen att båda Vs framtänder är på väg så det kan förklara febern på henne men ändå, några dagar till i karantän tog vi. Vi som varit hel-hemma i drygt en månad, lämnar aldrig gården och träffar ingen. Men man vet ju inte, vi handlar ju på affärn och trots att man tycker att man är försiktig så kan man ju inte veta.

Men vi har klarat oss fint. Lagårn görs varje dag. Det går lite mindre strö nu när det är så himla kallt och det är så skönt! Har ju gått otroligt mycket i höst och vinter i detta fuktiga milda väder vi haft.

Härom dagen blev det dock lite sorgligt. Lisa, en av våra kor vi haft med från mjölktiden (inte någon av den närmaste trion som är kvar dock) men ändå, har insjuknat och vi vet inte vad det berott på. Dagen D kom när man helt plötsligt ser att Nu är det dags, när hon liksom tippar över och det där hoppet man sett är borta, hon kommer inte att bli bättre. Jag fick hjälp av grannbonden att avliva. Jag har fortfarande svårt för det. Att trycka på avtryckaren har jag gjort någon gång men att sticka – det går inte. Och det måste man göra direkt för att avbloda så att hjärtat stannar så fort som möjligt.

Så jag tackar för att det finns dom man ringa i såna här situationer när C är långt borta.

Igår behövdes det fyllas på på bäddarna och lillstumpan vaknade extra tidigt i sin mitt-i-dagen-sovning så då får man titta på helt enkelt!

Storasyster var mer trött och slumrade en stund i den varma traktorn.

Efter en sen lunch och lite vila vigdes eftermiddagen åt att kasta in mera ved i källaren, det går åt när det varit så kallt!

Så idag väntar vi äntligen hem pappan! Nästan en hel vecka har gått sedan han var hemma så vi är sakniga hela högen!