Att säga hejdå till en ko-vän.

Vi gick ut allihopa på morgonen efter grötfrukost. Pappa C hade redan gått ut och vi andra kom i efterhand. Det ströades överallt.

Och så har vi måsta avlivat en ko idag. En av de tre mjölkkossorna vi har kvar nu (förutom Lovis och Lisa också då, med Brown Swiss – blandning). Baksidan med detta yrke. När ett djur blir sjukt och såna här beslut måste tas. Extra jobbigt är det ju också då det är en ko vi har mycket känslor för. Både ”personlighetsmässigt”, men också då hon påminner oss om en annan tid. Henne har vi varit mjölkbönder med. Henne har vi mjölkat i mjölkgropen och mjölken har ni kunnat köpa i olika former av Norrmejerier. Hon var ingen direkt stjärna då, avkastningsmässigt (mjölkmängd), därav en anledning till att vi haft hon kvar. Lite för ”dålig” för att sälja vidare som producerande mjölkko när vi la ned men för fin för att bara skicka på slakt, och trevlig! Och hon har till skillnad från de flesta andra mjölkkor vi hade kvar in i dikoproduktionen klarat detta liv galant! Hon har fått ett en kalv om året och diat den. Och agerat ”taktik-ko” bland sprättiga köttisar att visa sig coollugn och komma på ropande kommando så de andra hänger efter.

Fina, fina 428. Du som inte var en stjärna till mjölkko har ändå visat sig bidra till väldigt mycket här på gården. Nio år fick hon bli och det är ganska gammalt för en ko. Så hon har faktiskt levt ett fullt ko-liv och det känns ändå ganska bra.

Tack för din tid kossaMu ❤