Månad: september 2020

Titta vad stor jag är!

Ja Vera, drygt åtta månader och mamman har till slut accepterat att göra bytet från liggdel till sittdel på vagnen. Då man inte kan lämna blicken en sekund i sittläge utan sele och i liggande läge tar bäbisen upp precis hela längden på liften så har vi kramat ur det sista ur den. Ja jag tycker sånt här är skitjobbigt då jag älskar som de flesta av er vet den där bäbis-bäbistiden och nu är det ju även förmoodligen (ja man ska väl aldrig säga aldrig men det känns så nu i alla fall) för sista gången!

Några förskoledagar har de stora barnen haft. Jag har då varit på semineringsuppdrag bla.

Facetimat med Moster Fanny i Umeå har vi gjort och det är ju alltid en höjdpunkt!

Hösten har kommit till oss denna vecka på allvar känns det som. Den där luften luftar svalt, natur och en fleece behövs på kroppen. Stormat har det gjort och landskapet börjar ändra färg.

Vedboden har fyllts på lite till med hjälp av svärfar och C har varit lite mer på hemmplan.

Katten, som visade sig inte alls vara en Freja utan en killvariant går från famn till famn, är huur mysig och tålig som hellst och får busryck ett par gånger om dagen, klättar i gardiner på kvällarna och hoppar in i kylskåpet när tillfälle ges. Helt underbar med andra ord!

Vi skördar potatis till middagen från landet varje dag och en morot rycks upp till mellis.

Idag är det hemmadag för samtilga och medans pappan jobbar på ute så ska jag och barn dra iväg på höstig utflykt! Passa på en dag som denna då det inte blåser storm.

Söndag och pappan kom hem lite tidigare än väntat.

Jag tog då chansen att helt själv ta en springtur och passa på att ta den upp på Dalsberget när jag var utan vagn och så. Springtur ja, döslut efter 200 meter! Stigning hej!

Dalsberget är faktiskt Sveriges högsta kustberg, högre än Skuleberget! Men det har liksom varit lite bortglömt i många år men nu är stigen fixad, utsiktsplatser utmärkta och skyltar uppsatta!

Lilla stugan kommer man till. Fick nästan lite Hans & Greta känsla här, som jag skulle bli inlåst i den där stugan, nästan så att jag skrämde upp mig själv lite… Haha. Inte alltid man får bra energier överallt, trots att det är vackert.

Men efter stugan vacker skog, iskallt klart vatten och en sista mjölksyrestegring var vi (jag och Kajsa) uppe på toppen!

Och där. Där ville jag stå, för alltid. Kära nån så breathtaking! Att jag bott här, nästan vid foten av detta berg och knappt varit här. HÄR kände jag det där magiska jag får på vissa platser och jag kunde nästan inte förmå mig att gå därifrån.

Nu vill jag bara dit igen!

Tänk ändå, att få kalla detta hemma. Älskade Nordingrå och Höga kusten!

Vi har tagit ett krafttag med veden nu två dagar den här veckan. Kanske inte hör till vanligheten att det klyvs och staplas på hösten såhär men har virket torkat i typ 200 år så är det ganska genomtorrt kan man säga och kan klyvas och staplas direkt till vinterved!

Svärfar, vedälskaren, har varit här och hjälp till lite med detta. Vi investerade i en begagnad klyv just för att underlätta klyvningen av dessa gigantiska stockar!

Förtydligande, dessa stockar är alltså stockarna som gamla lon var uppbyggd av! Därav det gamla, grova virket.

Vi har lånat klyven av morfarn så idag har hela familjen varit involverad i klyvning och stapling!

Det är något visst med att göra sin egen ved. En tillfredsställande känsla att jobba ihop och samla på sig ett lager inför vintern. Att med denna energi värma upp sitt hus. Det kräver ju lite jobb men i år tar vi oss tid till detta. Lite extra krävs det ju också under vintern, att elda varje dag kontinuerligt. Men det sparar väldigt många tusenlappar för oss. Annars är det pellets som eldas eller köpa ved. Jag gillar ändå att det finns valmöjlighet. Enkelheten i att ha pelletsen, som vi kört mest med de sju (!) år vi bott här.

Vi har ingen aning hur långt detta räcker men det är fint så länge det räcker!

Nu har vi tagit kväll. Barnen somnar nästan i soffan till fredagsmyset efter en dag med hårt jobb så dags för nattning!

Trevlig helg!

Hur gick det med potatisen?

Jo tack, bra!

Frön och potatis kom ner i jord i början av juni. Det var så kalla nätter att man inte vågade sätta ut tidigare.

Jag fick ju äntligen till min tanke om ensilagebädd i vår ”grop”. Det var en stro damm här tidigare men den grävde vi bort för några år sedan, då den var överväxt och lite av en dödsfälla för småbarn kände vi.

Så jag gjorde då så att jag la pappkartong i botten och så skottade jag ut en hel, gammal bal ovanpå. Det blev alltså inte att man lägger potatisarna direkt på backen med ensliage över så de växer ner i backen utan kanske 50-70cm ensilage och så grävde jag ner mig en bit i det, la en näve jord runt varje sättpotatis och sen klart. Så de har alltså växt i ensilaget!

Tips om att täcka eftersom, med trädgårdsavfall, gräsklipp osv. Varningar om att kunna få mycket gröna potatisar då solens strålar kan leta sig igenom grässtråna i ensilaget osv. Jag hade ju tanken att täcka med gräsklipp eftersom men det har inte blivit…

Tistelhärden tog över här på sensommaren och sällskap gjorde lite kvickrot. Blasten är väl över metern hög då det är lite väl näringsrikt för pottisar. Men det har fått vara. Blir det så blir det tänker jag.

Och dags för lite skörd alltså.

Och jag blir heelt lycklig när jag tar upp en planta!

Det kikar fram några knölar och bara då känner jag succé!

Sen ramlar det fram, stora fina potatisar! 6-7 stora och ett gäng mindre från varje. Ingen är gladare än jag! Sortern är Årets potatis och heter Connect. Det blev den pga att det var det enda vår trädgård hade kvar när jag var ute i sen stund för inköp!

Då förväntningarna inte var så höga och målet ”bara jag får mer än jag sätter ner så får man vara nöjd” så är ju resultatet magiskt!

Något att tänka på eller försöka göra bättre är väl ogräsbekämpningen då. Skulle nog ha haft ännu mera och ett tjockare lager av papp och tidningar. Men eftersom denna yta är rätt så himla stor med enbart ogräs i från början så hade jag inte så mycket papp.

Så igår blev middagen helt från gården. En härlig gryta på gårdens kött, potatis, morötter och lök. Den känslan är så underbar tycker jag!

Så, potatis i ensilagebädd – vilken hit!

Den där överraskningen vi hade med oss hem var en ny liten familjemedlem!

Hej och välkommen lilla Freja!

Efter vår 10åriga, älskade Skrållans bortgång i början av sommaren har det, trots huset fullt av barn känts lite tomt. En katt bara måste finnas där jag bor. Kattmänniska som jag är. Så efter en sommar utan kurrande katt i knät (men i vetskap om att en kattunge finns att hämta när ålder är inne) är nu ordningen återställd och vi har en ny liten stjärna här. Barnen har inget fått veta så en överraskning blev det allt! Dom är såklart överlyckliga och Hedvig får vi nästan tvinga till att släppa lilla tussen då och då så hon kan få upptäcka sitt nya hem på egen hand men det är frusterande tycker treåringen som gärna ska bära och gosa 24/7…

Så nu hoppas vi att denna tös ska bli en hejdundrande jägare och hålla gården i schakt när det gäller råttor och även ge oss det där härliga goset som bara en katt kan!