I veckan har vi haft både ett väldigt roligt och spännande möte här på gården med framtida samarbetspartners, vi har haft studiebesök från Nordvik lantbruksskola för ett gäng elever och även gjort årets SAM-ansökan. Alltså gått igenom mark och djur som ligger till grund för EU-stödet. Något som görs om vart fjärde år och nu är det dags igen. Och åter igen så vill man riva sitt hår för hur förslaget ser ut! Hur det nästa stödperiod kommer gynna småbruk, de med mindre mark och mindre djur, såna som inte driver sitt företag på heltid. Visst kan de ge dom en möjlighet att utveckla men det mest skrämmande är att produktionsjordbruk kommer att få en mindre ersättning på många ställen (det ser lite olika ut beroende på vart i Sverige man håller till).
Om vi nu ska PRODUCERA MERA LIVSMEDEL så är det inte småbruken som kommer att vara räddningen för vår livsmedelsförsörjning. Alla vi som har en etablerad produktion, som föder handeln och i sin tur konsumenten, de som går på knäna nu av stegrande kostnader det är DIT det måste mera pengar, för att få dessa att för det första överleva.
Vi hör skrämmande många, stora som små som i år inte kommer att sätta plogen i backen, inte kommer att odla som tidigare år, för kostnaden blir för hög – det är inte värt det. Samtidigt som regering uppmanar att odla så mycket det går. En ekvation som inte går ihop. ”Det finns mat, inget att oroa sig för” står högt uppsatta politiker och säger. Kan man inte lägga ihop ett och ett? Det är NU lantbrukarna måste ta den stora kostnaden för att det ska finnas mat till hösten. Just nu äter vi fjolårets mat, men hur blir det då nästa vinter om ingen har odlat i vår? Ja det kan man ju tycka säger sig självt ganska tydligt.
Detta är en frustration vi sitter med på våra gårdar. Hur många kommer att kasta in handduken innan en ekonomiskt förändring sker så man kan bära sina kostnader?
Det återstår att se…
Mitt liv som bonde 